Hon kom som en yr hätta och satte ner den omnämnda muggen med en smäll så att det svarta stänkte ned några papper som låg på bordet, obducentens rapport.
- En kopp svart utan grädde, socker eller sked.
Hon stod intill assistentens stol och fann den tom. Han stod inne hos kommisarien som krävde svart på vitt och assistenten hängde litet passande med huvudet. Hon hade ännu inte hunnit berätta något och därför såg hon också kommissariens mun röra sig som om hon hunde höra rösten.
- Ska jag behöva göra allting själv? Vad har jag assistenter till? Vad har han den nya till? Hon som hämtar kaffe till honom varje morgon, bara för att söla ner obducentens rapport? Vad?
Sedan såg kommisarien kärringen vända sig mot utgången. Där kom det en detektiv som hon gillade. Naturligtvis var de alla som hennes egna barn, men det visade hon inte, hon låtsades att de bara var anställda. Och de anställda visste ordningen. Jefferson, han som kom in, gjorde en bullrande entré för att höras och synas. Han var välklädd och försökte ta åt sig äran av hur fall tog sig ut. Men eftersom Viktorsson visste att det var hans assistent som hade huvudet på skaft och lät honom få äran så visste han var den hörde hemma. Hos assistent Bergman. Hon som stänkte ner han skrivbord och inte skulle få varit assistent länge till om han inte 'löst' det senast fallet själv. Att det var Bergman som bar skulden för lösningen visste han förstås. Han förstod bara inte exakt hur. Till och med några stavfel satt på precis sådana ställen han själv kunde åstadkomma. Han hade själv läst rapporten och hänvisade till den när ett nytt fall såg dagens ljus. Hon ville att han med egna ord skulle berätta. Men hans tystnad hänvisade till rapporten och kvinnan framför honom lät sig till slut nöja. Omisskännligen hade hans namnteckning övertygat henne, hon ville bara veta hur. Och hur kunde hennes gulleplutt, som just kom in genom dörren, ta så fel? Hon hade trott gulleplutten, tills hon läste rapporten.
En rapport som var så tydlig och bar spår av att ändå ha skrivits på hans maskin. De vanliga stavfelen fick henne att förstå brådskan och ivern och så hade han låtit pennan rita dit namnteckningen för hand. Han såg skyldig ut själv. Säkert de där stavfelens skull. Hennes gulleplutt hade haft fel. Han var så säker på att det var vaktmästaren. Men det var rektorn själv, som det skulle visa sig. Med de nya bevisen kom också bekännelsen. Då spelade det ingen roll att vaktmästaren var den som upptäckt liket och tagit i mordvapnet av ren rörelse.