Hur ska jag kunna förklara för någon som inte förstår varför jag alltid pratar med huskatten? Vi har minnen tillsammans precis som de jag har med människor.

Igår gick vi i korridoren på första våningen. Han stannade framför dörren till lägenheten under min, tittade på mig och jamade menande.

Jag skrattade och visade rätt väg, ledde oss en trappa upp. Sedan låg vi på min heltäckningsmatta i en halvtimme, bredvid en fläck av tvättmedel jag spillt.

En paus i en värld av stress, en halvtimme som behövdes för att orka med resten. En som inte behövde ägnas åt någonting annat än det vi gjorde.