Rödluvan är förlägen. Hon blir sällan förlägen.
Hon vet bestämt med sig att hon sällan rodnar, det händer ibland, visst händer det, åh jo det gör det. Men inte så här. Inte så tydligt. Hon känner hur kinderna pulserar av hetta, hör ännu sin egen puls i öronen, hur hjärtat pumpar blodet genom kroppen, ner i hennes skakiga ben, exakt var i bröstkorgen hjärtat studsade till mot bröstbenen när hon hörde rösten säga...

"Luta dig mot väggen..."

Hon är förundrad, över sig själv, sitt omedelbara gensvar, sin naturliga snabba repsons, allt var så överraskande, hon var inte förberedd, och samtidigt... hon var så följsam, avslappnad, lugn, trygg, blev så självmedveten, hon var så väl förberedd. Hon hade ju hållit sig i flera dagar. Minst. Åtminstone några stycken ändå. Och övat nig och knip-övningar hela morgonen och...
hon hade nog aldrig varit så väl förberedd i hela sitt liv.

Vad var det som hände egentligen?

Och hon försöker minnas. Med kinden ännu tryckt mot den svalkande kyliga stenskrovliga väggen.

Orden. Orden som berör henne. Djupt inuti, som ser & förstår något som är så fundemantalt inom henne. Hur hon behöver beröras.

Och hela hennes bortvända ansikte lyser genast upp. Glädje. Lycka. Eufori. Passion.
Och hon lutar sig mot väggen, tankarna rusar i huvuet - Vem är han? Vad vill han? Vad kommer hända? Hans röst. Så varm, kärleksfull, innerlig, omtänksam, ömsint, tydlig, självsäker, manlig. Allvarlig, engagerad & seende, omsorgsfull & närvarande. En sann gentleman.
Som ser en kvinna i nöd. Ja, jag är i nöd. Behöver så mycket. Närhet. Kom närmare. Ja. Ta mig som du vill. Jag vill. Berör mig.
Är det någon jag känner? Vad är det jag gör? Här? Av alla otänkbara ställen.
Tur att värsta morgonrusningen redan är över.
Och plötsligt slår det henne som blixten. Mitt i all upphetsad förvirring.

Han måste ju ha hört mig!

Det är först nu hon verkligen börjar rodna... och hur den stiger, i hela hennes kropp.
När hon minns.

Han böjde mig mer framåt, jag lutade min panna, mina handflator och bröst tryckta mot väggen. Jag darrade. Han strök med erfaren hand utmed min ryggrad. Följde den. Han hukade sig, med en hand mot min svank, jag kände tyngden han skiftade över mot min kropp och balansen som skiftade, han fångade in min sko och han måste ha sett mina bara ben på nära håll och hur... han måste ha sett hur... min kjol är ju... och jag har inga... han kan inte ha undgått att se mig, hur våt...
hur han lyfte mitt smalben i sin varma hand med ett vant stadigt grepp, som en hovslagare,
masserade min ömmande fot, satte på mig min sko igen.

Och sen...
när han långsamt reste sig upp, så nära att kjolen lyftes, trycktes in mellan mina ben,
han stod så nära mig, tog tag om min vänstra armbåge, min handled, undersökte min hand, så fint, han var så ömsint, borstade bort grus som fastnat, hans underarm pressad mot min svank,
och han strök med handen över kjolen följde kanten till mitt högra lår och precis när jag kände hans hand mot låret, så viskar han i mitt öra...

"Så. Nu är du fin igen."

Och hans stora varma hand är innanför min kjol, fjäderlätt
och jag kan inte... jag kunde inte hålla mig längre. Jag kom.
Jag kom och kom och kom... och jag höll på att falla ihop totalt.
Och jag gjorde inte ett ljud. Inte ett ljud.
Men han höll i mig. Han stod kvar. Tryckte mig upp mot väggen.

Lyssnade till hur min andning så småningom lugnade ner sig.
Och sen... hans ord till mig

"Duktig flicka."

Och slaget strax efteråt. Herregud!
När han lyfter min kjol och...
jag kommer få ett blodmärke, illrött, som mitt hår.

Hon känner sig som Askungen på bal. Att bli behandlad som en prinsessa.
En vanlig morgon. En alldeles vanlig morgon.

Det här är allt annat än en vanlig morgon.

Och jag vet inte ens hur han ser ut! Jag kommer aldrig se honom igen. Att hitta honom.
Berätta hur tacksam jag är. Visa honom. Tydligt.
Allt jag har att gå efter är hans röst.

Och hans skratt som ekade och dog bort när han gick upp...

och hon glömmer nästan att plocka upp väskan som ligger kvar mot väggen.
Glömmer nästan bort att hastigt slita ut sina trosor som ligger där i händelse av att utifall, dra dem på sig och rusar uppför trapporna, där han gått, för en evighet sedan, sökande med blicken
var är han? Har han hunnit försvinna? Hon söker med blicken.
Och där, långt borta på perrongen står någon, men hon ser honom inte tydligt.

Det är först då hon inser att tåget rullat in, att dörrarna öppnas och människor strömmar ut på perrongen. Att hon kommer missa honom igen, om hon inte går på tåget. För det är nu det händer. Och hon får inte missa den här chansen. Hon få bara en chans.
Hon tar den.
Hon griper tag i den som om det var meningen med livet. Att gripa livets alla magiska ögonblick i flykten. Tillåta & bjuda in förundran & hänförelse i livet. Förälskelsen. Passionen.

Hon går på tåget.