Det är ack så dammigt
bland de gamla möblerna
uppe på vinden.
Det fladdrar till i ett
gammalt löst hängande spindelnät
som sträcker sig ned från taket.

Det går knappt att andas därinne.
Ändå har jag kunnat gjort det
under alla år.

Häromdagen kände jag att jag behövde
berätta något om de där skuggorna
från de stora tunga möblerna.
Nu har jag gjort det,
berättat.

Jag pekade på skuggan
och berättade om hur den påverkar
och att jag också vet att den är just
en skugga.
Det var så syret kom in
och gungade spindelnätet.

Luften tog sig in genom fönstret
jag just öppnat.
Man skulle kunna tro att den luften
känns ren,
vilket den kanske också är,
men just nu andas jag bara damm
och först nu känner jag hur ont det gör
att andas.

Damm.