De där snöflingorna igår kväll förvandlades till
en isig halkig hinna på den asfalterade cykelvägen
jag gick på.
Mörkret var doft i sin mörkhet
och i den stunden välkommet.

Ibland kan mörkret kännas rätt
på något sätt.
Just i den stunden.

Vinden på tillbakavägen blåste emot.
Det halkiga kändes än halkigare.

Just där det fattas en glödlampa i lyktstolpen
och just som jag blev bländad av en mötande bil
med påslagna helljus,
så frågade jag honom:

-Varför, herren testar du mig så hårt.
Inget svar.

Jag vet att han lyssnar till allt jag säger.
Jag vet att han känner varje andetag
och hjärtslag.

Ibland är livet en knivsegg.
Jag gick på den igår.