det känns inte ens

och jag vet redan nu

att det var tystnaden

som spräckte mina trumhinnor

jag kan höra dig nu

genom dessa blytunga väggar

dina viskningar ekar genom natten

medan jag ristar in namnen

på min nakna hud

du lät mig aldrig tvätta bort blodet

det klädde mig så väl

sade du gång efter annan

sedan blåste du bara ut ljusen

och gick till dina förmögna älskare

som gav dig glaspärlor

och använde dig som matta

jag kan höra dig nu

dina viskningar håller mig vaken

och jag ristar in namnen

på nytt igen

bara mycket djupare