STOR BILD 

Oooooh....
Vilken resa....

Att leva.
Att längta efter döden.
Och...
Att minnas döden.
Men att som en slav finna sig i sitt öde.
Att veta att vi "Måste" välja livet.
Att påminnas om den hårda vägen
att vi alla är Här av en anledning.
Att det finns något djupare än oss.

Perspektiv...

Om krig härjar?
Om barn dör?
Om kvinnor och män lemlästas?
Om andra hemsöks
av hemska utmaningar
kallade sjukdomar - ett ord jag vägrar bruka
Det finns inga domar
- bara gåtor att lösa.
Om andra lider mer än mig?
Mer än vi?

Är vårt lidande mindre värt då?

Inte för att jag vill
glorifiera det mörka,
och ältandet,
mer viljan att sanningsenligt
att likt andra djupsinniga
gå till botten
med det hela,
och då kan det göra dödligt ont.

Gör det ont skriar många.

Skriar vi högt
kan många andra få en puls
till sina oförlösta ord.

Ett öppet hjärta öppnar ju
som bekant ofta även andras
- stängda...

Jag tror inte på domedagar,
jag tror på ärlighet,
jag tror inte på att vi ska straffas
och annars
minsann lära oss "den hårda vägen".

Jag tror på att rannsaka,
att prestigelöst ställa frågor,
och när vi plötsligt
ser en strimma ljus,

då blir densiteten
i atmosfären lätt och farbar.

Jag tror
att det är lätt egentligen,
det är vi
med våra
fucking rädslor och sår
som hamnar i illusioner
och egots villfarelser.

Till slut blir smärtan,
plågan en smärta
som paradoxalt nog dövar
och avleder den egentliga smärtan.
Den vi ska
erkänna,
bejaka
och möta
- utan att skuld-
eller skambeläggas.

Så om just jag längtar
ibland efter att dö,
så tillåter jag mig det,
men jag vet att jag är här
för att välja livet.

Men för att förstå livet
bör jag väl rimligtvis också
förstå döden?

För att förstå Kärleken,
som jag vill hävda
är alltets grundkraft,
ursprunget,
så bör jag väl
även förstå
dess motsats:
hatet?

Jag hatar med glöd och frenesi,
fast många bannar hatet,
säger det är destruktivt.

Jag hatar dock inte människan,
men väl omedvetenheten
och onda beteenden.

Det är glöd i hat,
det när mig.

Hat är en del av Passionen.

Med samma glöd
fast omvänt älskar jag...

Och här är min fälla
- i KÄRLEKEN...

Jag tror mig
börja älska personerna
bakom de vackra gärningarna
och hmmm ja...
(detta sitter djupt = min akilleshäl)
personerna bakom
DE VACKRA ORDEN..

FEL
FEL
FEL
av mig, jag är en illusionist.

Och verkligheten är?
Är det nyanser Käre medvandrare?
Lite svåra att greppa,
men jag får ta mig an
en färg efter en,
till slut kanske insikt nås?

Tack för en boxning Alexander
rakt i det känsligaste
och att Du skakade om med
Din brutala text och det Du redan vet,
upplärd den hårda vägen...

Rena härdsmältan.

Alexanders Gustafssons kloka ord: whatwhawhatwhat's...

Tack vänner och livet som hela
tiden bjuder på nytt syre att andas
in insikter.

Det är vår.
Livet vill bjuda till dans.
Livet ska vara lätt.
Det är bara vårt bagage
som skapar illusion av tyngd.

Välsigne Er Poesins vänner
fortsätt lys ärliga och härliga
lite besvärliga
- inte alls förfärliga
Utan för Kärlek begärliga
SANNING ÄR KÄRLEKENS
ENDA FARBARA VÄG...

Tuuuut, Tuuut...

DominiQue

___________________________________
© ORD
DominiQue NVC Costa
14 Mars månad i Venus sköte
KÄRLEKSKAPITALETS ÅR, 2016 eft.Kr

Lånad bild

OBS!
Jag tackar på förhand för eventuella applåder
och kommentarer här öppet, och ej via mail:
Varmt Tack ♥ Jag älskar om Du läser mitt hjärtas Ord ♥

Ingår i pågående bokprojekt:
___©__ EN SINNLIG QUINNA
Med:
Berättelser, funderingar och betraktelserna i åtrå, sensusalism, existensialism, passion, spiritualitet, magi och kärlek med en touch av mirakel. Om Quinnlig urkraft och frigörelse av präglingar, prestigelös strävan efter det Sanna nakna hjärtat. En kärlek och ridderlig hyllning till Gudinnan, Drottningen, Quinnan inom oss. Quinnan i mig.
https://www.poeter.se/Las+Bok?book_id=5624

///Jag föddes ärlig, utifrån det jag förstår - jag ljuger i det jag inte begriper. Om jag är ärlig tror jag jag blir älskad, för är jag ärlig älskar jag i alla fall mig själv som mest. Likväl jag älskar andras ärlighet. Älskar. ÄLSKAR. ÄLSKAR. Behöver sanning som syre.///