det blev tyst nu

inte ett endaste ljud

inte ett ord

ett ihållande regn av kumulativa tankar

trummar mot plåttaken

fann ingen mantra mot tankarna

och skruvar ner frekvensen till max 120 Hz

under tystnad

kan ni höra mig sjunga ordlös

lågmält nynnande

nästan ljudlöst viskande i natten

det var inte jag

inte jag inte jag inte jag inte jag inte jag

med ens blir de avlägsna motordunket

till ett öronbedövande dunder

liksom de ekande rösterna

från trapphusens iskalla katakomber

rösterna rösterna rösterna rösterna

rösterna rösterna

och det obeskrivliga flyende jaget

från tomrummet innanför allt

kunde man nästan höra musiken nu

om man bara kunde

bli helt tyst och lyssna inåt

och veckans pausfågel bofinken

sjöng om en ny vår

orörligt fokuserad och stilla