new morning'

under himmel så blå'

sjöng Robert Zimmerman

för länge sedan

när jag ser ut

är allting grått och trist

du är inte här

jag vet jag vet du bor ju innanför

jag vet jag vet du är överallt och ingenstans

men finner ingen tröst ingen tröst

tänker inte tankarna

jag dödar dem

nu

dödar dödar dödar

men bilderna får jag inte utraderade deleterade

den första natten

slog han bara händerna blodiga

mot den massiva

ståldörren

ingen hörde ingen brydde sig ingen ingen ingen

de höll hans händer låsta

höjde sina knutna nävar för att börja slå

överkonstapeln hejdade dem

Stopp - han är ju bara en vilsen grabb”

den berömda författaren

satt vid sitt överbelamrade skrivbord

några halvfärdiga manuskript

och den orörda reseskrivmaskinen

en välfylld papperskorg

han hade sovit bland uteliggarna en vecka

efter intaget kvällsmål på den lokala restaurangen

nu skulle han skriva om misären

men materialet var tunt

materialet var bara alltför tunt

materialet

oavbrutet fyllesnack nätterna igenom

hade bara hållit honom vaken

och Stickans patetiska danssteg

framför VHS kameran

var det någonting att skriva om?

så vad har vi här

en fragmentarisk lång och värdelös dikt

utan eleganta finesser

som livet som livet som livet som livet som livet