är du kvar

jag har väntat länge

nätterna

blev så obeskrivligt svarta

jag är inte rädd för mörkret men jag kan höra dem

ännu ibland

det oåterkalleligt förflutnas skugga

gestalterna som rörde sig liksom avstannande

nu

jag sade att de alla hade ditt ansikte

men de endast liknade mig alltför mycket

och de saknade ögonen

jag saknade inte ens mina bland alla dessa andra

Jag älskar dig

upprepade jag fortsättningsvis stilla

helt frånvarande nu

och spred ut orden ymmigt över rabatterna

av gladioler och penséerna

medan du dansade bort över vattnen

efterlämnande en lätt skimrande sång

mot kvällshimlen

men det var mina skratt

som låg kvar över fälten i maj