Vad som är sant eller falskt i denna historia får läsaren avgöra. Men jag, som är författare, säger att allt är sant, vartenda ord - dessvärre finns nog inte många kvar, som kan bekräfta min berättelse.
Men så här var det.

Det var i min ungdom. Jag hade deltagit i en arktisk zoologisk expedition från ett svenskt universitet. Jag hade bott i tält på tundran under en hel sommar på Spetsbergen, Svalbard.
Och nu var jag skäggig på väg hem igen i en gammal sälfångstskuta, chartrad av europeiska och amerikanska dollarresenärer för foto- och jägarsafari. Charterresenärerna talade tyska och engelska - språk som jag då behärskade hyggligt.
Tyskar ville ha bilder av "ein echter Polarforscher" och jag ställde mig villigt vid fartygets reling med isberg och branta snöstrimmiga fjäll i bakgrunden och lät mig snällt fotograferas. På den tiden kunde man inte ta selfies hur som helst. Men jag minns att jag log snällt. Kamrorna rasslade. "Euer Name, bitte!" Jag fick skriva autograf.

Ombord fanns inte bara fototurister. Där fanns också jägarturister, som för ett fast pris hade lovats att de från fartyget däck med en studsare skulle få nedlägga en best, en isbjörn, och att fällen från detta arma djur sedan skulle kunna bli hemförd som trofé och hamna på golvet framför brasan, avbräckande åtminstone de närmasta grannarna i Kentucky.

Nu hade vi lämnat Spetsbergen och styrde söderut förbi Björnön mot Nordnorge.
Land fanns inte i sikte. Isbergen var minnen blott. Runt "Bratvaag" av Hammerfest fanns bara havshorisont. Ibland en del dimma.
Tyskarna had tröttnat på att avporträttera de äkta polarforskarna. Få människor syntes på däck. Många tillbringade tid i fartygets bar.

"Well, you know. I got that beast. He stood up on his rear feet on the ice. Close to the boat. I hit him right in his chest". Berättade Bob.
Den bolde isbjörnsjägaren bodde i baren, till synes ganska så alkoholiserad. Han såg på mig, himlade något med ögonen och sa:
"So, Ingmar, you're a Swede. What's up with your king".
Iskuberna klingade i hans whiskyglas, när han förde det till munnen.
"Jag vet inte så noga", svarade jag på engelska. "Jag bryr mig inte så mycket om mänskliga kungar. Jag bryr mig desto mer om naturens. I do care about the King of the Arctic. The icebear. The one you just shot from a distance of only ten meters. You've told me. What do you say about that?"
Isbjörnsjägaren från Kentucky tog en klunk från sitt glas: "Well, you know. I payed 10.000 dollar for the bastard. That's my answer!"

Jag lämnade hjälten från Kentucky i fartygets inre och gick upp på däck. Där var nästan folktomt. Ingen dimma. Sikten god. I kikaren studerade jag en del alkfåglar, som efter sitt fiske på svirrande vingar var på väg mot sina häckplatser i Nordnorge. Stormfåglarna passerade nära oss med sin egendomligt tysta blick.

Plötsligt hörs kaptenens röst med omisskännlig norsk brytning ut från "Bratvaags" högtalaranläggning:
"Two big whales by the horison on starboard!"
Och visst! där syntes djuren tydligt i kikaren. Dollarturisterna kom en efter en upp på däck.
Det rådde stor spänning, när fartyget långsamt närmade sig de väldiga djuren. Man kunde se hur valarna semaforerade med sina enorma bröstfenor - fem meter långa och tecknet på att det var knölvalar vi hade framför oss.
Efter en stund låg vi bara 100 meter från djuren. "Bratvaag" la sig bi på 25 meters avstånd.
Nu kunde vi alla njuta av dessa gigantiska däggdjur, som låg alldeles intill varandra, kropp mot kropp. Vågor bröt över dem som var de undervattensklippor. Snart förstod vi att de faktiskt parade sig. Jag skådade en knölvalssnopp!
Alla var nu på däck. Stor upphetsning. "Aber, was!" - "Look!"
Alla utom Bob, isbjörnsjägaren.

Jag fann honom lutad mot en bordsskiva i baren.
"Bob!" sa jag. Du måste komma upp på däck. Vi ligger väldigt nära ett par knölvalar. And they are mating. They are fucking! Come up en see for yourself!"

Bob lyfte bara aningen på huvudet, såg knappt på mig. Muttrade:
"I already had that fucking beast, that bear. I've told you. Leave me alone!"