Det är dag bortom. Man kan inte riktigt gripa det outsägliga. Björkarna skimrar, rödhaken är galen och gräset växer.
I morgonen får jag se min hustru vid handgräsklipparen. Hon är klädd i morgonrock.
"Det behövdes nu" säger hon och skjuter på.
Stilla klippljud surrar ut i vår avskildhet.

Jag betraktar henne, denna häftiga kvinna.
"Minns du", säger jag, "för många år sedan, när du gick upp med daggen och slog vår äng med lie. Jag glömmer det aldrig!"

"Nej, det är klart", svarar hon och kör en vända till där framför huset. "Då var jag ju klädd endast i negligé!"
Så ler hon mot mig så som bara hon kan.
Och fortsätter sitt klippande i sin ljusblåa morgonrock.