Dagen lovade ibland

sådana saker

som natten 

inte alls kunde hålla,

brutna löften

färgade gryningen

såsom eko av det förgångna 

förklädd till något

annat...

                             "uti hennes andes skira dräkt,

                                       doftande svagt av smärta"

Men solstrålarna, de livgivande,

fyllda av varmaste hopp

troddes kunna kyssa 

bort det onda, hela trasigheten

bara regnet gav henne 

tillåtelse att sörja

Så hon levde, andades

log kanske ibland

men i månens bleka sken

kunde såren fortfarande anas

och på den midnattsblå himmelen

fortsatte gnistrande stjärnor 

att så enträget viska

Hans namn