De där furorna var högresta redan då. De höjde sig högt över våra vintrar och våra eskapader. Men vi drömde högt över och långt bortom...

Det susade i de där furorna när vi var på fest hos Jessica. Åt andra hållet blinkade radiomasten. Då hade ingen ännu kommit på idén att klättra i sådana. Dumdristig hobby.

Det är som om furorna - åtminstone i min individuella föreställningsvärld - ruvar på Jularbo, The Clash och väldigt mycket däremellan.

Skulle jag gå in i detalj på den föreställningsvärlden blev jag aldrig färdig. Och det "tragiska" med den är att den till syvende och sist, när allt kommer omkring faktiskt måste upplevas! Konklusionen kan bara bli en.

Vem vet hur länge de här furorna ska susa eller om någon annan busspassagerare någonsin, överhuvudtaget reflekterat över dem? God only knows (Beach Boys).

Furorna lever sitt eget liv. Ty träd har liv.

*******

Och det här var tydligen så utomordentligt vikyigt att jag var tvungen att offra vänskap på skrivandets altare.

Skrivandet ÄR viktigt. Men det är många som vare sig förstår eller respekterar det.

LARZ GUSTAFSSON  23/5 2016