Sent om natten,
ger jag mig ut för att vandra i ett snövitt
och folktomt industrilandskap.

Ensam i de trånga gränderna,
letar jag efter livstecken.

I snön, hör jag inget annat än mina egna hjärtslag slå innanför mitt bröst, i den tysta samtiden.

Bland kulissliknande skorstenar som påminner om en svunnen tid, vandrar jag på jakt efter vänskap.

Och solidaritet.

Ensam i de trånga gränderna, passerar min närvaro i den ärliga staden snabbt i revy.

Precis som min skugga,
projicerad i industrilandskapets majestätiska vattenfall.

Förföljd av ondskans krafter, är jag i den snötäckta, folktomma och ödsliga natten, lämnad åt mitt eget öde.

I den så tysta samtiden.

I mitt eget Armageddon, inser jag att jag är den ende som överlevde, katastrofen.

Flykten.

Men vill inte tacka en elak General,
för min vandring bland k-märkta gigantiska skorstenar.

I ett snövitt och folktomt industrilandskap,
väljer jag att tro på ödet.