Den gula fasaden jag synar från mitt vardagsrumsfönster, är nymålad.

Den är gul till färgen och utan synliga sprickor.

Fasaden är Stockholmsperfekt.

Bakom den, hör jag hjärtan brista.

Och plågsamma skrik.

När min masochistiska granne, piskar sin mycket yngre man.

Vägg i vägg, fick jag höra i den vackra svalen.

Där ett litet barn, gråter väldigt ofta.

Bland skräckinjagande siameser på rymmen och bland käftande måsar på min lummiga innergård, slåss jag mot onda demoner.

Och mot olyckan.

När jag glatt vinkar åt mina grannar, på andra sidan.

I priset ingick kultureliten, och att alltid bära mask.

Bakom den gula fasaden, där så många vill bo.

Segregerat.

Helst, utan fasadsprickor alls.