Han vaknade kallsvettig, blek
inte bara i ansiktet utan hela kroppen hade skiftat färg.
Han tog sig om strupen, kippade efter andan.
Det var inte de vanliga plågoandarna,
inte paranoian som föll över honom varje natt,
inte de lömska skuggorna,
som gjorde att han aldrig fick sova en hel natt i sträck.
Han satte sig upp bryskt.
Undersåten klädde honom.
Tyrannen tog sig för pannan,
golvet gungade under hans fötter
när han ställde sig upp.
Han pekade mot orangeriet.
Där satte han sig ner sen och drack en skvätt
men hungern infann sig inte.
Minnesbilderna kom över honom
I drömmen var han inte en vuxen man
utan ett barn.
Han såg sin gammelfarmor framför sig.
Hon böjde sig ner fram emot honom så
att han kunde se alla hennes rynkor
och hennes ansikte
var förvridet i ett grin han aldrig sett.
Hennes hand darrade vid hans ansikte
när hon spottade fram orden:
-Och ska du bli människa igen...
Hennes ord var som kalla klumpar is
som han måste svälja fastän det gjorde ont.
Plötsligt såg han sina gärningar.
Han kände med sitt barnahjärta men tänkte
som den vuxna man han var.
Han såg hur han kallt beundrades
och det hade lönat honom väl för
han hade hela tiden stigit i graderna
och det hade blivit som ett gift
i hans ådror.
Nu stod han på toppen av sin era
och fyllde upp torg och media
som en jättelik byst.
Ja som en jättelik byst
kväste han alla andra omkring sig.
Många gånger bultade pulsen hårt
uppe vid hans tinning.
Han rättade till sin slips
men kände att det var ett grovt rep,
en snara.
Den snara som hans ord varit för alla
de brutna nackar som stått i vägen för honom.
Han förstod med ens
att den upphällda drycken
inte var en ärofylld skål
utan en bitter kalk att dela
med alla de som själlöst ljublat
åt hans framgångar.
Han visste det för längesen
och inte bara nu
när gammelfarmodens ansikte borrade igenom
hans kulisser utav skenbar makt.
Den som alla var rädda för!
Det fanns INGEN som andades uppror
i hans närhet
men nu var han rädd
för sin EGEN skugga.
Pojken i mannen sprang så fort benen bar:
-Och ska du bli människa igen...
orden ekade!
Tyrannen slöt dörren tyst in till orangeriet.
Han tystnade.
Mat och dryck lämnades utanför dörren.
Månader gick.
Fortfarande passerade undersåtar tjänstvilligt
utanför dörren.
Efter de tre första gångna åren
noterade kokerskan
att tyrannen hade fått en bättre aptit
för att sedan helt avstå målen en tid.
Tyrannen talade inte med någon enda själ
vilket gjorde att han sen inte åtlyddes.
Det var enkelt att göra en statskupp.
De var inte få som ville hämnas!
När de till slut öppnade dörren till orangeriet
var där fortfarande tyst.
En ovanlig grönska mötte dem
av sällan skådat slag.
Växter prydde golv, väggar och tak.
Sen såg de honom.
Han låg på betonggolvet.
Död.
Enkla kläder och med ett vildvuxet skägg.
Han hade somnat in och bredvid sig
stod en terracottakruka
med ett uppväxande skott.
Det gjorde folk mållösa.
På ett bord intill
fanns en handskriven lapp
med darriga bokstäver:
Det finns inga ord för det jag gjort!
-Jag ville bli en människa igen...