Jag kan förstå
den som ger
efter för en

kriminell frestelse, men
är inte vuxna
människor sådana att

de har en
inbyggd känsla för
att sätta sig

över det som
för andra kan
kännas som att

vara tillbaka i
den där sandlådan.
Eller som att

bara tänka på
sig själv just
när missbruket sätter

in? För ett
missbruk är det
ju att sätta

sig över de
regler vi är
så rörande överens

om att i
alla fall de
andra inte får

eller borde kunna
som kunna överträda?
De där som

vi önskar är
så himla laglydiga.
De önskvärt vuxna.