jag hukar mig under ett paraply
söker skydd för nyhetsstormen
blundar
håller för öronen
men ingenting hjälper

clusterbomber fosforeldar och briserande oljefat
vräks ändå ner över nejden
krossar hus och barn


"Morfar, skall jag tända en brasa" säger min dotters dotter
späntar stickor och får genast fyr
"Se så fint det brinner! Nu kan jag själv. Du lärde mig".


Under paraplyet fälls jag till marken
orkar inte stå emot
våldets tryckvåg är för stor


"Morfar! Kom! Skall vi dörja makrill" och vi ger oss ut på fjorden i båten, flickan och jag. Fikar till sjöss. Drar upp glitter ur det blå. "Det blir fint till lunch", säger flickan stolt.


När paraplyet brunnit upp och bara spetorna är kvar
mitt ansikte fortfarande göms mot jorden
kommer flickebarnet - hon som är tolv
kommer till sin morfar
"Se, jag hjälper dig upp. Vi går in och äter. Lunchen är klar".