Jag hade varit en snäll liten pojke hela livet
När jag en dag fick nog

Minne efter minne
Ackumulerad besvikelse hade blivit koncentrerat hat

I vrede slog jag sönder spegeln
Ett lugn infann sig kort efter

Sedan gick jag ut och härjade
Allt för min egen njutning

Dagar passerade allt fortare
Lika så mitt tålamod för andra

Började se människor i ett annat ljus
Eller snarare utan ljus över huvud taget

Tryckte ner min vilja i halsen på alla som ens vågade öppna sin mun
En röst inom mig sa att detta vara att leva på riktigt

Konceptet av rätt och fel var en bortglömd dialog
I nuet fanns bara min monolog

Jag fortsatte på detta vis
Tills dagen jag fick en ny spegel

Mannen som stirrade tillbaka skrämde mig
Av förskräckelse slog jag sönder spegeln

Men lugnet infann sig aldrig efter