Hon stod där i skuggan av ett träd och liksom läppjade på verkligheten som om det varit en dryck att inhalera, smutta på och dra i sig långsamt och eftertänksamt. Hon tyckte ofta att människorna var en figur genom sin kropp, sitt förkroppsligade jag. Och någonting annat, någon annan, i sitt inre.

Det var som om en människa hade så många sidor och personligheter som för var och en av de som betraktade någon, kunde se med egna ögon någonting som ingen annan gärna kunde föreställa sig. Som om individen vore ett hus fullt av speglar och att var och en som besökte detta hus hela tiden såg nya rum och nya speglar.

Eller som att stå framför en spegel och för varje gång ens blick fann sig själv eller någon annan i denna spegel, det skulle vara att se någonting annat eller nytt.
Hon tyckte att leva, det var som att ta en bit choklad på tungan och hon kände det också så när hon såg honom eller hans likar finnas där ute i verkligheten.

Bara att se en av dem fick det att vattnas på tungan och hon rös som av välbehag bara av att föreställa sig en omslingrande rörelse, eller en hel serie av dem, som om hon vore en del av stunden själv, trots att det ofta räckte med att se och även då på visst avstånd som stå där och drömma.

Kanske att det var också så för en av dem. Var och en av dem. Att de såg verkligheten som en dröm, så som de ville att den skulle vara. Som full av färger eller som i en film, något mera skum än dagen kunde vara, något mera trivial och grå. Eller som en sådan där överdriven tavla, mer verklig än verkligheten själv. Som utstuderad och fylld med stänk här och var av overklighet.

Som det där människor menar när de tycker att något är både lockande och frånstötande samtidigt. Som om de inte kunde bestämma sig för i vilken sorts känslorus de skulle välja att befinna sig i just då. Ibland är upplevelsen som att fatta om och bita i ett friskt och sött äpple, bara för att sedan upptäcka att äpplet är den mest ljuva och underbart smäktande bakelse.

Andra gånger är upplevelsen som att ta en bit bakelse i munnen och upptäcka att det är som att bita i ett friskt och gott äpple. Så kan det vara att kramas eller att kyssas. Det oväntade i upplevelsen tar henne med storm, som om hon var övertygad om hur det skulle kännas och så upptäcka att det var några snäpp bättre och mera än hon först kunde som ana.

Då kan hon också undra över om det kan vara likadant för honom. För han är ju i alla fall hennes upplevelse och njutning. Hon tänker sig också att humor och uppfinningsrikedom, inlevelse, utlevelse och fantasifull lekfullhet skall kunna skapa ständigt nya märkliga upplevelser när hon minst anar det.

Och även om en sådan där sak som att bli förälskad i någon och verka som bränna sina broar, vara som något som brinner en tid och skall uppgå i något annat med tiden. Själva lekfullheten inte skall ha ett som slut och kunna få vardagen att uppgå i just vardag och tristess utan alltid vara någonting som skall verka att inte ha något slut.

För det är väl så det är. Känslan av att hålla lågan levande genom att hela tiden... kunna förnya, överraska och vara som stormande förtjust i att finnas där och ha allt det där att finnas i, som en sorts eld som aldrig kan slockna och en ved som aldrig kan bli till kall aska.

Det är så hon tänker sig saken, livet. Som en virvlande dans som bara avslutas för att övergår i nya danser och skepnader. Som ett aldrig sinande potpurri av levande och lekande musik. Någonting som aldrig skall sluta i att den ena eller andra eller båda bara låter saken ha sin gång och sakta men säkert får lågan att falna.

Hon vill helt enkelt inte att boken eller filmen skall ta slut. Det är det lyckan handlar om tror hon. Ändå vet hon någonstans djupt inom sig att det är något som kräver engagemang, kamp och ett eget som liv bredvid det där livet som de skall ha tillsammans. Men drömma går ju.

Hon har hört talas om det där livet, läst om det, men aldrig varit med om det. Det hon upplevt andra som är att de bara brinner då och då. Som uppflammande lågor. Som en bit stormande hav med en vind som mojnar, ett hav eller en sjö som plötsligt ligger blank och den enda vind som bjuds just då och där är näst intill stiltje.

Men om det blåser upp så måste en se till att vara med i leken och inse att medan tid är det skall till att uppfatta vinden, hissa seglen, kunna känna solens värme och ta som tillfället i akt. Hon vill då inte bita i äpplet och finna det surt, utan som en härlig bakelse att ta vara på och njuta av men även kunna förstå att ta vara på en också fortsättning.