Skriva - det är som att tala utan uppehåll, med en bindel för ögonen och förvisso som höra en publik, men inte veta om den finns där eller gått redan efter ens fem först uttalade stavelser. Som att på en scen öva inför full salong, bara med den skillnaden att salongen är så tom just då och inte finns att bevisa. Skall en låta faktiskt publiken få avgöra då, eller skall en bli som besviken, tänka sig som full av förväntan just före? Men då och då spelar en orkester för en enda lyssnare i salongen och det mötet är då det mest viktiga som finns. Att inte veta, det är som att spela för sin egen skull, låta tonerna virvla och ta sig ut för egen hand. Som vore de barn i ett näste att släppa vind för våg och hoppas bara att visheten skall hålla sitt öga öppet just för dem.