Så mörkt inatt

det blev alldeles tyst nu

orden

kretsade runt tveksamma

beslöt tillslut att stanna utanför

för de visste

Då gick jag ut i svarta nätter dansande vild och desperat som musiken i huvudets glömska, polonaisen lät deras händer så lätta flygande över klaviaturens svarta vita jag aldrig kunde tänka mer tyst nu, det är natt och grannarna sover staden sover, allting sover utom smärtan jag och månskensflickan fann jag liggande naken, misshandlad i en gränd höljd av smutsen från all nätpornografi och månens blänkande silvertårar

Jag vände åter

till mitt tysta tempelberg

där orden

hade större betydelse

och kärleken

hon var evigheten och nuet musiken och metafysiken

hon var allt

och jag