Ser de mig ens? Och om de gör det, vad ser de?

Jag avskyr att låta överdrivet deprimerande, dramatisk, eller kliché, men ibland måste jag det, för att det annars inte går att förklara vad jag känner.
För jag känner mig osynlig, och trots att jag tydligt ser min reflektion i spegeln, och trots att jag vet att andra kan se mig, så känns det som att allas blickar passerar genom mig.

Men, om vi, för tillfället, antar att folk ser mig, vad är det då de faktiskt ser?
Ser de en tonårstjej med stort, frissigt hår, kjol, och tjocktröja?
Ser de en vän med glatt humör, kass humor, och starka åsikter?
Eller ser de kanske en skör, instabil flicka med kronisk depression, konstant ångest, låg självkänsla, och social fobi?

Oavsett vad de ser, så kan jag berätta för er vad de - vad ni - inte ser.
Ni ser inte en person tömd på känslor, empati och motivation, med ett sinne fyllt av en grumlig blandning av våld, sex, död, ångest, sorg och hat.
Ni ser inte en människa vars rena existens plågar hennes varenda vakna sekund - en människa som hatar sin egen kropp så mycket att hon medvetet förstör den.
Ni ser inte en flicka vars liv hänger på en tråd hon själv försöker klippa av.
Ni ser inte min version av mig.
Ni ser mig inte.

Men det lustiga är att jag inte ser er heller.
Jag ser era leenden.
Jag ser era kroppar.
Jag ser era relationer.
Jag ser era personligheter, er motivation, era förmågor, er kunskap, era minnen, och hela era liv.
Jag ser alla de fina små pusselbitarna som bygger ihop er till dem ni är, OCH JAG HATAR VARENDA EN AV DEM!

Förlåt.
Det är inte er det är fel på, och jag älskar er som de personer ni är, men jag klarar inte av att ni är så perfekta i mina ögon.
Jag är inte en hatisk person. Ni kan fråga vem som helst som känner mig och de lär säga att jag har lätt för att göra mig hörd, men att jag aldrig blir arg. Upprörd kan jag bli, ja, men jag kan inte minnas när jag senast blev arg.

För jag är full av kärlek och omtänksamhet, och jag älskar världen så mycket att jag inte står ut med att leva i den. Den har sina brister - självklart har den det - men den, precis som varenda en av er, är perfekt i mina ögon.

Så hur kan något så fint och vackert, något så perfekt - som har gjort så att alla ni underbara människor sitter här i dag - ge liv till något så fult, något så DÅLIGT SOM JAG?

Jag förstår bara inte. Hur kommer det sig att utav alla otaliga miljarder människor som har funnits, som finns, och som kommer att finnas så är det just jag som måste vara jag?

Det är så otroligt deprimerande att tänka på. Jag vet ju att det inte kommer att förändras, hur mycket jag än önskar. Jag kan inte bli någon annan endast med ren viljestyrka. Men att veta att något är omöjligt har aldrig hindrat mig från att vela ha det förut.

Det finns dock en liten tröst, hur klen den än må vara, och det är att jag är fullkomligt medveten om hur irrationella mina tankar är. Jag vet att det är hopplöst att försöka övertala mig själv att det jag känner inte är sant - känslor är ju så starka - men jag kan ändå förstå att verkligheten inte nödvändigtvis är så dyster som den är i mitt huvud.

Så även om jag inte själv tror på det, även om det känns fullkomligt otänkbart, så vet jag att det är möjligt, och jag hoppas att jag, i alla era ögon, inte är min egen version av mig själv, utan att jag är den bästa möjliga människa jag någonsin skulle kunna vara.