Jag vet inte hur mycket tid jag lade ned
på att sakna honom,
önska att han skulle komma tillbaka.
Min egen pappa.

Det var som ett stort tomt gapande tomrum
inuti mig som bara värkte.
Jag ville vara med honom.

Mer.

Han gjorde mig besviken.
Flera gånger.

Jag fortsatte att sakna honom i alla fall.
Sakna, längta och hoppas.

Han gjorde mig likgiltig för honom.
Trodde jag.

En axelryckning
var vad jag skulle kunna tänka mig att sträcka mig till att göra,
när han dog.
Det blev mer än så.

Det såg ut som om han bara låg och sov,
där i kistan,
som att han snart skulle vakna.
Det var förstås inte så.

År har förflutit.
Runnit, passerat.

Jag trodde att jag hatade honom.
Jag hade helt fel.

Pappa,
grattis på farsdag idag.
Jag älskar dig.