Jag hatar kärlek. På riktigt alltså. Jag hatar det. Visst kan det vara underbart och så, iallafall om man får den besvarad, men det händer ju sällan. Och så finns det ju alltid problem. Så kärlek, nej nej. Jag är för simpel, för unga. Jag har faktiskt en grund att tänka på, en framtid, mina betyg. Jag kan inte slösa bort det här. Nej nej. En dag kanske, då jag kan skaffa barn och sånt. Då skulle det vara trevligt. Men nu plågar svartsjuka mig bara, även fast jag vet att det är mig hon vill ha. Jag är för paranoid för att överleva det. Nej nej, ingen kärlek för mig. det är bara trams. Alltihop. Jag vill inte förlora henne som vän om vi skulle göra slut eller så. Och sen har man ju sin images, sina kompisar som tycker si och så, nej nej. Jag tror jag skiter i det här, ingen kärlek för mig. Nej nej.