Det lilla barnet
skriker ut sin vånda
vänder sitt ansikte
mot det välkända
Vågar inte trotsa
Vågar inte hoppas
Skriker i vanmakt
och sträcker ut
sina små knubbiga
armar
och glömmer
En jordbävning
sliter sönder hennes liv
och hon vet inget mer.
En ljudlös flämtning
tränger ut i rymden
och avlägsnar alla spår
av det som en gång var kärnan
Det liv som ingen fick leva
men som färgat återstoden
Om vi lämnar henne ifred
kanske hon vågar öppna ögonen
och känna
Nej, det vågar ingen hoppas
För ingen finns som kan hoppas,
och alla finns, och hoppas.
Det som finns kvar
är en utandning
utan tankar
Självförintelse, ett försvar
en slutstation i lågor
Allt kanske inte var
men finns
någonstans
En lögn, bland andra lögner
en lögn i godtrogenhet
en vandrande själ
utan förvarning
ovetande, om förstörelsen
Ett grepp, om barnets hals
klämmer sakta åt
Utan tårar, ingen smärta
bara en känsla
från långt borta
i oändligheten
Än en gång, Hon tror, hon hoppas
på en mor, en mamma.
Att få säga mamma
inifrån.
är ett privilegium, ej för dig.
Den lilla
är en skugga av en spegelbild.
Förvrängd till oigenkännlighet.
Hon stoppar tummen i mun
och ler.