Ingen människa är en ö. Men ögrupperna formades kontinuerligt och varierande vindar blåste, medan havet svallade fritt och djupet var omätbart dunkel och sjöfåglarna, ja sjöfåglarna var jag och de kretsade oavlåtligt över vindpinade kuster i en oöverskådlig kontinental glidflykt, men människorna fattade ingenting förrrän sent på kvällen då solen stod i brand och de röda skyarna tornade hopfullt upp sig ”blir det åskstorm nu?” sade männen lakoniskt medan de surfade mellan de oändliga filmkanalerna i hopp om att finna någon belysande illusion och bli motiverade att fortsätta sina meningslösheter och berget av halvätna ostmackor blev föremål för ändlösa TV-debatter mellan sakkunniga expertisrobotar med AI och artificiellt exhalterade känsloregister, och det kulturella etablissemanget såg berömda Becketuppsättningar på jättestora plasmaskärmar dygnet runt, men förstod aldrig att att pjäserna handlade om deras urvattnade stereotyper och inskränkt irrationella psykoser, men sjöfåglarna kretsade oavlåtligt över de vindpinade kusterna och havet förblev outgrundligt djupt.