Det var en gång en person som ägde en synnerligen irriterande vana. Han använde den på just lördagar och det hade i viss mån med telefoni att göra. En sådan där manick det gick att köpa en som ny identitet till också och då bara använda den identiteten en gång, sedan var det dags att byta på telefonen igen. Som om den behövde nya blöjor eller så, kort sagt. Personen ifråga verkade som förställa sin röst en smula eller prata genom ett instrument av något slag, bara att det var vanligt tal sedan, i en sådan där bärbar tingest också. Den som bodde på Hallonstigen 4 i staden eller nästan obygden, hörde telefonen ringa. Den personen svarade på tredje signalen. Att svara på första betydde nog att personen redan hade den i handen. Så var dock inte fallet. Att svara på den andra kunde betyda att personen ifråga visserligen var upptagen av något redan, men ändå föredrog att få veta vem som ringde. Men att svara först på tredje signalen torde visa att även om personen som svarade på signalen var lätt tillbakalutad i sin inställning till telefoner, avbrott eller den så ibland också på trängande verkligheten. Personen på Hallonstigen 4 bodde i eget hus, minst sagt. En sådan där ärvd villa med en massa saker som mest verkade ihopsamlade av en slump, under en stor del av år och av en del olika personer dessutom. Personen i huset, som var hemma just då, lyfte på luren. Det hördes som om någon befann sig i andra änden. Det hördes drag mot ett plån, som om vederbörande använde tändstickor till att tända pipan, istället för en tändare med någon sorts gas i. En sådan där gammal Ronson som såg ut att vara från antikaffären på hörnet, en sorts automobilinspirerad historia. Lång, smal, i silver säkert och med en sorts utbuktning mitt på som kunde vara försedd med lock över själva den tändande gnistan. Men här användes uppenbarligen tändsticka. Troligen för att kunna tända en pipa, skulle individen annars besvära sig med...?
Den som svarade i luren behövde inte lyfta den mot örat, utan ett finger som lät sig landa på knappen för högtaleri skötte den sysslan väl. 'Ja?' Istället för namnet eller numret. Det lät så i det huset. I alla fall av den personen. Det var en telefon som låg i ett rött men annars tämligen nött och anonymt fodral. En sådan där som kunde inneha ett antal funktioner, utöver att svara i. Det snöade inte. Det hade inte snöat på länge nu och det var säkert ovanligt för årstiden också. Det var nämligen i slutet av juni. Litet som i drömmen alltså. Där brukar det ju vara sommar, om det är en sådan där nattlig dröm alltså. Dagdrömmar kunde ju hantera snart sagt vilken årstid som helst. Rösten i andra änden lät meddela att huset skulle brinna ned, om precis tio minuter. Sedan verkade samtalet slut.
Fortsättning i nästa nummer av