Det berättas mig på radion, att vetenskapen nu snart kan lyckas få en griskulting att utveckla en mänsklig pancreas, en bukspottkörtel, genom att man i kultingfostret sprutar in humana stamceller. Grisen producerar alltså då ett transplantationsobjekt för kliniskt bruk för människor.

En befarad biverkan av procerduren skulle emellertid för kultingens del kunna bli, att den samtidigt även kan tänkas utveckla någonting som liknar mänsklig intelligens, vilket - menar man - kan ha sina etiska problem.
Vem vill utsätta en gris för en sådan inhuman behandling.

Å andra sidan kan man säga, att vi redan nu i det verkliga livet kan skåda motsatsen till det vi vill bespara grisar.

I sinnevärlden finns okultiverade, pompösa, grymtande människor, som uppvisar allvarliga sjukdomssymtom.
De tycks vara födda med grishjärnor.

Hur skyddar vi oss från en sådan åkomma.
Och vilka etiska dilemman frammanas då i sammanhanget.