Ibland faller det en annorlunda tår nerför min kind. En omedveten vattendroppe av salt som inte vet varför den uppstod i ena ögonvrån, en droppe av längtan. Många droppar av förtvivlan, sorg och ilska rinner betydelselöst och försvinner snabbt utan spår kvar av att den nyss existerade men en tår av längtan, den lämnar spår. Om inte som en blöt rand på min hud, så ändå som ett blänk i mina ögon.

En längtan efter kärlek föddes i min själ den dagen min pappa övergav mig. Sen dess har jag varit den osynlige flickan i bakgrunden eller den arga snorungen som skriker och gapar. Men det är ingen som förstår skillnaden på mina utåtageranden. Är jag arg för att mamma tjatar om disken eller är jag arg för att ingen ser att jag egentligen gråter?

Om jag kan stå och stirra in i mina egna ögon i badrums-spegeln och bli helt knäckt av ilskan, sorgen och rädslan jag ser, varför ser ingen annan mina desperata rop efter hjälp? Jag längtar efter att få vara den jag är, jag längtar efter att bli älskad, jag längtar efter att må bra, jag längtar efter livet.

Tyvärr så blir min längtan alltför ofta undanskuffad av ilska, hat, sorg, förtvivlan och alla de andra känslorna som nedvärderar mig, som gör mig till en person jag inte längre vill vara...