Du talar om din

smärta som den vore dig

helt osynlig men

den lämnar djupa spår i

fotavtrycken där du går

stiger skriken upp

mot molnfri himmel regnar

minnen från igår

dränker kanske sorgerna

men smärtan du har består

stramar runt munnen

släcker leendet du bar

förra sommaren

kärlekens blomstringstid följt

av en lång och dyster höst

rosorna vissna

taggen sitter djupt korpar

kraxar skuggorna

förmörkar ljusa dagar

kan hon se sitt eget blod

i skymningsljuset

skölja över ensliga

stränder vid havet

där de möttes en vårdag

när himlen andades in