En riktig uvmänniska, en så'n som jag, har som litet barn haft duniga uvungar i knät, suttit i skymningen med pappa och bland dunkla bohusklippor fått höra uvens låt.
"Uhuu... huåå..." Taktfast. Magiskt.

Som vuxen har han sovit på uvens berg, just vid stupet, och sett den befjädrade i siluett mot fullmånen tuta, sett hur det froströk ur näbbet, när sången ljöd.

En riktig uvmänniska vet var uven bor, var han sitter gömd under dag, kan smyga dit och utbyta blickar. Skåda eld i den behornades ögon.

En riktig uvmänniska, som jag, har haft den store flygande på avstånd av blott en meter och intet kunnat höra från de uvtysta vingslagen.

En uvmänniska kan, slutligen, också få uppleva hur den mäktige kommer glidande rakt ut ur en flämtande skymningsregnbåge.

En uvmänniska bor, förstås, under stenulvens berg. Han bor där Hängeskår är. Vid Valön i Bohuslän.