Jag sitter ute.
Andas in min bohusluft, som just nu är fasligt dimmig och rå. Ändå har vi en tydligt begynnande vår. Jag ser att gräset gror. Det växer, grönskar. Jag hör röster från fågelstrupar.
Och - så känner jag mitt hjärta slå. Rytmiskt, lugnt bankar det innanför bröstkorgen. Slår sina "lubb-dubb lubb-dubb" när förmak och kammare kontraheras i samklangstakt.
Blodflödet i aorta hör jag inte - kan det bero på åldersförändringar i mitt inneröra - men det finns förstås. Hela jag syrsätts högst påtagligt.

Jag sitter ute.
Känner en självklar närvaro, stillsamt markerad av min andning och av hjärtslagens rytm. "Lubb-dubb" en gång per sekund. "Lubb-dubb".
Själva livet viskar inutimig. Min biologiska ändliga tillvaro. Tickar.
"Lubb-dubb lubb-dubb."

Jag sitter ute.
Njuter den närmaste omgivningens stillsamma budskap. Här måste jag stanna. Här kan jag dränka skärmarna i havet. Skydda mig.

Jag står fan inte längre ut med främlingshatet. Rasismen. Med att så många hjärtan tvingas banka alldeles ohörda.
Med att alla oöppnade famnar finns.
Med mynningsflammorna i natten.
Med att ana de ensamma barnens flykt.
Med de sista andetagen.

Lubb dubb lubb-dubb