Jag har alltid fått höra att jag borde visa mina känslor oftare, och prata mer ”öppet” om hur och vad jag känner i mitt ”inre”.
Annars skulle jag aldrig kunna få ett mer varaktigt förhållande till någon. Därför beslöt jag mig för att bli mer ”öppen” i mina relationer till män och se vart det ledde.

Alltså klädde jag upp mig till tänderna med attityd, drack några öl och gav mig iväg till stans köttmarknad.
Efter en stund såg jag någon som verkade stå för det mesta jag sökte i en man. Han var lång, självsäker och hade humor i blicken. Jag kände att mitt inre fylldes av kaos och att mina kroppsvätskor bubblade och kokade när jag tittade åt hans håll.
Jag fattade ett bestämt grepp om mitt mod, vilket jag samlat i mellangärdet och gick fram till honom.
Som tur var, var min utvalde medicinstuderande och han stirrade fascinerat på mig, eftersom jag glömt stänga till bukhålan när jag tagit fram mitt mod. Vi hade en intressant pratstund om kroppens uppbyggnad och slogs av dess genialitet.

Ju längre vi pratade, desto mer märkte jag hur han etsade sig fast på mina näthinnor. Och fastän jag blundade eller tittade bort, såg jag honom klart och tydligt framför mig. Jag kom ihåg mitt tidigare beslut om att vara mer öppen i mina relationer och berättade därför om min upptäckt för honom.
Han verkade uppriktigt intresserad av min bekännelse, och jag beslöt mig för att visa bokstavligt vad jag menade. Jag plockade därför ut mitt ena öga och lade det på bardisken.
”Titta noga nu”, sade jag och klöv ögat med en groggpinne för att blotta näthinnan.
”Om du tittar riktigt noga, ser du dig själv här i bakre delen av ögat.”

Först såg han lite chockad ut, men han accepterade snart mitt tilltag. Han var trots allt medicinstuderande, samt mycket liberal till sin läggning och hade därför lätt för att ta till sig oförutsägbara händelser.
Han studerade min näthinna noga och fick till sist syn på en miniatyr av sig själv, en liten bit ifrån blinda fläcken.

Full av mitt mod som jag fortfarande hade kvar i ena handen och styrkt av hans uppenbara intresse för mitt ”inre”, avgjorde jag att det bara skulle gagna mig och mina intressen att fortsätta med min nya, öppna personlighet.

Jag kände mig upphetsad, hormonerna fullkomligt rusade runt i mig. Jag frågade om han ville följa med mig hem och titta närmre på när mina äggstockar pumpade fram östrogen och progesteron.
Han svarade ”ja” och i min glädjeyra, glömde jag kvar mitt öga på bardisken.

Vi hade en trevlig natt tillsammans och när vår gemensamma höjdpunkt kom, fascinerades vi än en gång över våra kroppars genialitet.
Efter denna mycket trevliga och stimulerande natt, fortsatte vi att träffas ofta och utvecklade en ”nära” relation till varandra.

Till följd av vårt ”djupgående” förhållande, började jag dock att efter en tid känna mig lite trött av min nya ”öppenhet”. Ibland kände jag mig helt urlakad och trasig efter en känslosam kväll med min nye vän. Vi beslöt oss för att ta en paus och låta min kropp vila upp sig.

När några dagar hade förflutit i min nya ensamhet, började jag tänka mycket för mig själv. På min vän, och på mina känslor för honom.
En dag öppnade jag åter bukhålan för att känna efter om jag hade något mod kvar i mellangärdet. Jag tänkte på kvällen vi hade träffats och av en ren slump, kastade jag en blick i spegeln på väggen och såg att mitt hjärta bultade hårt, samt lyste starkt rött när jag tänkte på honom. Och jag förstod att jag älskade min vän!

I samma ögonblick ringde telefonen. Det var han! Han sa att han ville träffa mig och ha ett viktigt samtal. Jag instämde, jag hade ju också något viktigt att berätta!

Vi träffades på ett fik och beställde in bakad potatis att äta.

Jag var full av förväntan, och kände i vanlig ordning hur hormonerna började rumla runt och hur äggstockarna arbetade för att producera dem.
Vi småpratade lite och jag funderade på hur jag skulle gå till väga, för att berätta att jag älskade honom!
Då sa han att han inte ville träffa mig mer. Att jag var för ”magstark” för honom och att han inte klarade av det längre. Han ville göra slut för gott.

Jag kände hur hjärtat sjönk som en sten i bröstet på mig och jag bara stirrade på honom med mitt enda öga. Jag blundade och såg honom på näthinnan, och blev arg. Livet var så orättvist! För magstark? Vadå? Vad menade han?

Jag öppnade mitt öga och det sköt gnistor ur det som landade på borden runt omkring och fattade eld. De övriga gästerna stirrade skräckslaget på mig.
Jag var arg och besviken. Hur kunde han göra så? Jag bestämde mig för att visa vad jag verkligen kände.

Och medan inredningen började brinna på allvar, tog jag tag i min kniv som jag fått till potatisen. Jag blottade min överkropp och skar med den vassa eggen genom min tunna hud från naveln och upp mellan mina bröst. Drog skinnet åt sidan, bände upp bröstkorgen och slet ut mitt hjärta, som inte längre bultade hårt och lyste starkt rött, utan som nu snarare såg ut som en livlös köttklump.

Jag höll det blodiga hjärtat framför honom och skrek:
”Ta det då!” Jag slängde hjärtat på honom och såg hur det lämnade ett rött avtryck i hans förvånade ansikte, innan det föll ner i hans knä.
”Lägg det under kudden, eller i en burk med formalin eller släng det! Gör vad du vill, för jag har ingen användningen för det längre.”

Jag slöt mitt öga för att ta ett djupt andetag. Men där var han igen, på näthinnan! Jag slet ut det ögat också, ville utplåna varje bild jag hade av honom. Det landade bredvid mitt hjärta i hans knä.

Arg och förvirrad av de häftiga känslorna reste jag mig och gick. Jag slog igen dörren till fiket efter mig och glasrutorna sprack.

”För magstark? Jag? Vad var det för jävla påhopp?”