Sven-Ingvars har funnits med mig väldigt länge. Trots att jag inte är någon större vän av så kallade dansband så har det ändå varit något speciellt med dem, de har inte bara varit ett dansband utan något mer. Kanske var det Sven-Eriks röst, att de utvecklades hela tiden och att de tog sig an Fröding med känsla och värme.
En lördagskväll i augusti 1992, ett år efter att Sven-Ingvars gjort succé på Rockfestivalen i Hultsfred, var jag på väg till en konsert som de skulle ge som "tack för senast". Det var redan väldigt mycket folk där utanför grindarna och mycket långa köer.
Jag hamnade i en biljettkö där folk snart började trängas och jag kände hur jag mer och mer klämdes ihop, en liten kvinna som jag och runt omkring mig stora grabbar som försökte armbåga sig fram. Jag fick inget rörelseutrymme alls till slut och ingen möjlighet att ta mig ur kön, kände hur jag pressades ihop mer och mer tills jag nästan började få svårt att få luft. Då drabbades jag av dödsångest, började fundera på vad som skulle hända om jag ramlade och kom under alla dessa . . .
När känslan av ångest började nå sin höjdpunkt kände jag plötsligt hur den tryckande känslan lättade, jag nästan flög fram över folket framför mig, det måste ha varit någon som lyfte mig. Man hade varit tvungen att lätta på trycket längre fram och öppna grindarna trots att folk ännu inte hunnit betala. Det var tur det - i annat fall hade denna konsertkväll kunnat sluta med en katastrof redan innan den ens hunnit börja.
Ganska så omtumlad kom jag in på konsertområdet och kunde få lyssna till en fin spelning. Fast det tog en ganska lång stund innan jag kunde skaka av mig det otäcka som jag hade fått vara med om. Och jag kan ännu minnas känslan av vanmakt och ångest.
En mycket fin artist och människa har gått ur tiden alldeles för tidigt.
Tack Sven-Erik Magnusson!