jag kan se mig nu

genom töcken tecknade konturerna

innehållet

de kvarblivna snäckskalen

dig som jag var

blivande

fortfarande älskade

daggdropparna som låg kvar i soluppgång

som havet låg

spegelblankt ända till Bågaskär

lingonriset vid berget

längtande

fortfarande älskade

som jag

kan man bli sjuk av sorg och saknad

falla av liksom

mista motivationen och dö

tänkte jag då

medan jag länsade

båten

rann sjutton år mellan mina

spretande fingrar

och lingonriset

det har också försvunnit

som berget

och det öppna havet

var det en dröm

varför

är jag då helt ensam kvar?