Söndag kommer sent.
Jag har varit död och vaknat till liv igen.
Fattar tag i sängkanten och drar mig upp tills jag sitter i jämn höjd med fönstret.
Jag inbillar mig ett vänligt ansikte som förlåter, men ingen är där.
Det är söndag och ingen är där tills Ågren plötsligt omfamnar mig bakifrån och skrattar högt. Han är ful iklädd för stora shorts och tunn jacka och håret är flottigt och glänser i ljuset från taket.
Jag ser skamset på honom och ber honom gå ut igen.
Han pussar mig tusen gånger och säger att vi borde dansa.
Armarna över huvudet, nyckelben som petar ut och Ågrens fuktiga läppar pressade mot min febriga panna. Någonstans lättad över att inte behöva tänka på hur det ska kännas när han kommer tillbaka nästa gång släpper jag efter och vi ser på Disney ihop resten av dagen.
När jag frågar var han höll hus då han inte var här säger han att han varit sångare i ett popband och skrivit över 3 låtar om mig. En är kort och heter någonting med förgiftad och jag lägger bara en rad på minnet.
Tänker att jag ska brodera den på en handduk som ett märke som vittnar om min icke-rädsla för att förlora mig själv. Det är Söndag och jag broderar tillsammans med Ågren i hopp om att en dag få bli fri.