Det är strax efter middag och jag är mätt på allt.
Ibland är det väl helt enkelt så.
Jag ligger utslagen och lugn och så tänker jag på dig.
Drabbas av en ödmjuk förståelse inför mitt jag och tvingas ta till skrattet.
Jag gapskrattar.
Reser mig efter någonting att dricka och ramlar ned på golvet med en smäll som borde tagit mig ned på jorden, men det gör den inte.
Skrattet fortsätter eka i rummet som tömts på överflöd och gapar stort. En hotfull mun med ett par böcker som de enda tänderna som lyckats hålla sig kvar. Tartuffe, Tolstoj och några Dagerman. Skrattar jag fortfarande?
Klunkar en halv liter vatten och vrider mig där jag ligger och lyssnar till min egen skrattsalva. Tror jag.
Nej, jag kräks.
Hostar upp det sista som känns och trycker på så värst där inne och det är inte kul längre. Jag blev ingen klippa i stormen.
Jag var ju själva stormen.
En klippa i mig själv. Var det kanske det som var så lustigt med alltsammans?
En storm som åt och åt. Åt upp hela stranden. Och du bara stod där.
Det är strax efter middag och jag är hungrig igen.
Jag klipper till mig själv och det är precis så mycket jag förmår för att känna mig närmare dig.