Fyrklöverängen glittrade av nyfallna regndroppar, medan kvarvarande moln varsamt gungade bort genom sensommarrymden. Atmosfären kändes förunderligt klar och befriande, som om naturens inre spänning släppt sitt grepp och flugit sin kos. Jag passerade den gamla eken, där enligt sägnen: ”Tidens linjer gått vill”; en plats där äng möter skog, sprödhet möter kärvhet, ljus möter dunkel. Där invid den djupa och förtätade skogen stod gumman Alidas röda timmerstuga. På dörrskylten kunde man läsa: ”Önska allt och alla gott, i stort som smått.”
– Men jösses Josefin, stig in, vet ja, flicka lilla.
– Det var så längesen, så jag måste ge Alida en kram.
– Ja se, du Josefin är då som en knippe solstrålar; du lyser upp, där det är mörker, och håller alltid humöret på topp.
– Jag har hört att Alida gått och fått tandvärk.
– Ja, si det är rent bedrövligt vad det värker och drar.
– Det ska vi nog snart råda bot på, sa den klämkäcka Josefin.
– Den som ändå hade den gudagåvan som du, Josefin. Kan du få tanduslingen att sluta värka, ska du få en hel binge frukt och karameller.
– Om Alida nu bara koncentrerar sig på att tanden ska bli frisk, skall jag se vad jag kan göra.
Och Josefin hon trollade, sjöng ramsor, och tänkte på solen som hon önskade skulle skina på dem som behövde den mest.
– Truderi! Trudera! Trudelurium! Tand!
– Rackleri! Racklera! Rackelurium! Rot!
– Bättreri! Bättrera! Bättrererium! Bot! Hur känns det nu, Alida, säg?
– Menar du att jag verkligen vågar känna efter?
– Alida vågar sig till och me på att äta sitt favoritgodis.
Och Alida hon grimaserade, tog en karamell, och kände verkligen efter. Men den gnagande värken var som bortblåst.
– Över alla under, molandet har slutat! utbrast Alida förundrat.
Gumman gnistrade av lättnad, och försåg Josefin med alla sorters frukter och créme- och kolakarameller.
– Ta för sig vet ja, för det är inte var dag en får så efterlängtat besök. Och du må tro att det känns behagligt, efter allt schå, all möda, och all tandavärk jag fått utstå den senaste tiden. Det är inte lite en kan få igenom från tid till annan, men efter regn kommer solsken, som alltid.
Har Alida också haft andra besvär sen vi senast sågs?
– Tja, inte är det väl nå märkvärdigt, det är bara ryggen som inte bär mig längre. Förut kunde jag kånka mig på mig själv och en stor säck potatis, men nu vete fasicken om jag ens går åstad med att bära en korg med svamp någon längre bit. Fast det går ju an, så länge jag har dig Mia Josefin, och så länge jag har Gullevi och Alman.
– Ja, Bladkvists ja, det är välan tur att dom bor så nära.
Och innan Josefin visste ordet av, skymtade en välkänd figur på farstubron. Det var ingen annan än Gullevi Bladkvist.
– Nä, dra på trissor, är Josefin redan här? utbrast en tämligen förvånad Gullevi.
– Ja, jag måste hinna fram till Nipkusten innan kvällningen.
– Du till Nipkusten och jag till svampskogen, va kul! småmyste Gullevi. Alida, jag måste hasta vidare, men lovar komma tillbaks i morgon.
– Vilken fart det var på henne då, beklagade sig Alida.
– Vill nu Alida beskriva vägen till Backstu-Janke, för jag har med mig ett brev till honom, från hans bror i stan.
– Men kors i all sin dar, har hon ett brev till Backstu-Janke i Dunkelskog? undrade Alida häpet.
– Dunkelskog, är det adressen? frågade sig Josefin.
– Adress och adress. Backstu-Janke har ingen brevlåda, och ingen egentlig adress, för han får aldrig någon post. De säger att han blivit lite knepig, och dresserar duvor till att flyga me de få brev han kan ha att skicka. Kärva existenser, brukar vi äldre kalla såna ena som han.
– Kärva, vaddå? undrade den vetgiriga Josefin.
– Existenser. Folk som man inte förstår sig på, vill man gärna kalla något annat, för att göra dem begripligare. Såna som Backstu-Janke brukar mig veterligen, inte få någon post, men alldeles säker kan man ju aldrig vara.
– Varför är det så? Varför får en del mycke post och andra, knappt någon alls? Alla borde få massor av brev, och annat skojigt, hela tiden.
– Josefin har ett gott hjärta, och vill alla väl, men livet är inte alltid sådant som vi innerst inne vill få det till. Allt har sin tid. En del har sina lyckodagar när andra har otur. Livet blandar och ger. Och det som är bra för en del är dåligt för andra. Men välmeningen, den goda viljan, är guld är värd. Tänk om alla kunde tänka som du, Josefin. Då hade vi snart en bättre värld.

Tiden förflöt med raska kliv medan gumman och Josefin språkades vid. Snart bar det i alla fall iväg över stock och sten, mossor och lavar, föna och humus. Josefin grunnade på vad Alida sagt om platsen där Backstu-Janke sist sågs hålla till. Skogsslottet kallades boningen, men ingen hade egentligen sett slottet på nära håll, utan endast kunnat betrakta det från en upplyst glänta, där träden likt jättelika pelare syntes sträva upp mot högan sky och där grenar tycktes väva en gotisk portal. Precis så hade Alida sagt att det såg ut där möjligtvis Backstu-Janke kunde träffas på. Gumman hade sagt att hon måste vara mycket försiktig, för Dunkelskog bar på många väsen och hemligheter. Hon ville ingalunda skrämmas, bara vara säker på att vi skulle se upp för det oväntade. Det gällde att ta vara på alla möjligheter för att kunna ta sig fram i besvärlig terräng och nå Nipkusten, på andra sidan denna snåriga, spåriga, ångande dunkelskog.
Det fjädrade skönt under mina fötter, och ekorrarna följde min kringel-krokiga väg. Jag passerade myrpalats och honungsslott, kände doften från barrarom och kådstänk, slogs med mygg- och knottkadrar och hörde sång stiga upp från det minsta kryp som skogen beboddes av. Skogen är väl den enda plats där man kan känna sig som jätte och småkryp på samma gång. Under dessa väldiga pelare till träd kände man sig allt bra liten, men jämfört med allt småttigt som nynnade och pep bland buskar och blad, var man en jätte.
Plötsligt bröts sorlet, av ett annat slags gnolande, ett gnolande som jag tycktes mig känna igen, en stämma som flöt fram ur skogens inre: ”När flinka fingrar fatta stråken, så bubblar glädje, och svårmod lättar” …
Flink-Albert, slog det mig, och där på en stig kom han gångande med självaste Trollbergs-Nisse, följd av den klurige Munspels-Anton. I folkmun kallades han Flink-Albert för att han var snabb över fiolsträngarna. Tillsammans var de en unik grupp tänkare och musikanter.
– Men se, är det inte solstrålen från stan, som hamnat i denna trädlabyrint. Nu har väl tösen gått vilse, och söker förtvivlat vägen hem.
– Ingalunda så, Flink-Albert, svarade den kavata Josefin.
– Men nog är det väl så, att i en sådan här skog, skall inga jäntor vistas ensamma. Vem vet vad du kan möta härnest, och troll finns det gott om. Inte sant, Anton?
– Jo, int är det en plats för unga bortsprungna jäntor, inte.
– Ja är då rakt inte nån bortsprungen unge, utan på min väg till ”Skogsslottet”, replikerade Josefin bestört.
– Skogsslottet, vilket skogsslott? frågade sig Trollbergs-Nisse, medan han kliade sig i skallen.
– Här finns bara ris- och trastbon, inflikade Anton, torrt.
– Bortom ljungdungen och skogskärret, ska de finnas en ljusglänta som lyser upp ingången till Backstu-Jankes skogpelarsal, som Alida kallade för ”Skogsslottet”.
– Backstu-Janke, skogpelarsal, det förklarar saken. Den gubben är inte alltid riktigt riktig, konstaterade Flink-Albert, med en högdragen min. Inte ska du tro på sånt trams, inte. Backstu-Janke vill bara göra sig märkvärdig, och sprider därför runt såna här fabler, som då rakt ingen tror på.
– Men om han inte bor i sitt slott, var kan han då bo?
– Ingen vet, ingen har hört, ingen har sett, ingen undrar. Varför vill du veta det? undrade Flink-Albert, medan hans stora nyfikna ögon spelade under den bredbrättade hatten.
– Jag har ett brev till honom, som jag lovade ta med mig på vägen till Nipkusten.
– Om du skall ända till Nipkusten, få du allt ge dig iväg så fort tyglen håller, för dunkeldiset sprider ut sig snabbare än du kan blinka, klargjorde Trollbergs-Nisse kort och koncist, medan pipan skickade ut små röksignaler, vilka spreds bland bladvävnader och enris.
– Jag kan nog ta väl vara på mig även om jag får knalla omvägar och irra runt lite, men till slut hittar jag nog rätt i alla fall.
– Det får vi allt hoppas, du Lina, för det är ett drygt jobb att ta sig till Nipkusten, knarrade Anton med hes stämma.
– Förresten så heter jag Josefin Galant och inte Lina, bara så ni vet!
– Ja, Josefin då, men var i alla fall försiktig, där du går! manade Flink-Albert.
Vi tackar för oss och önskar dig lycka till.
”Bland klöver och pors, vid brusande fors, går sommarvimlets ystraste dans …” Flink-Alberts fiol och sångstämma klingade bort i fjärran.

De villande tonerna hade fört mig längre in i denna gåtfulla skog, kändes det som, och jag la först nu märke till att jag klivit in i en vibrerande värld av myriader arter. Jag kände mig som en av dessa krypande, krälande, hasande, tittutande vänner, och alla tycktes vi höra ihop. Ja, hela skogen tycktes svänga med i samma tempo, i samma lunk, men ändå var det något som skilde oss åt. Var det riktigt var kunde jag inte säga, men något hemlighetsfullt låg och väntade på rätt tillfälle att visa upp sig.
Det slog mig ett, tu ,tre vad gumman Alida sagt om Dunkelskog; till det yttre en slumrande idyll, men i själva dess inre; en kokande kittel av liv och kiv, men också en plats för dolda budskap och svårtydda gåtor.
Ytterligare ett stycke på vägen tycktes jag höra grenar som knäcktes. Var det vinden som börjat gneta sig fram mellan träden och ge ifrån sig läten eller var det bara en hörselvilla? Mycket snart insåg jag att ljudet kom närmare och började likna en vargs ylande. Nej, ändå inte. Och en varg är bara en förvuxen hund och inte något att vara rädd för brukade tant Alida säga. Ett läte mer likt ett ett dovt rytande som om det kom inifrån en djup grotta. Och inte bara ett utan två läten. Men jag vet med mig att här inte finns några grottor och större ihåligheter, tänkte Josefin. Konstigt nog kände Josefin inte någon större rädsla fastän ljudet alldeles säkert kom från ett eller flera rovdjur.
Svaret på Josefins funderingar lät inte vänta på sig och snart uppnbarade sig ett grågult muskedunder med yvig päls, lång, kraftig svans och smidig gång. För en pyttekort stund, en millisekund, stod denna kattliknande varelse och betraktade Josefin men visade inget tecken på aggressivitet. Underligt, var ordet som flög genom Josefins huvud, men underligare ändå var föremålet som hängde runt kattens hals. En pappskylt hängde och slängde i en kedja och på den stod ordet: ”Snöleopard – Utrotningshotad.” Innan man visste ordet av var storkatten puts väck och där stod istället ett hjortliknande djur med framåtkrökta horn på dryga halvmetern. Kroppen var rödbrun med vita inslag och den stod absolut blickstilla. Förbluffande nog hängde det även denna gång något runt halsen. På skylten gick att läsa: ”Tibetansk antilop – utrotningshotad.” Josefin sjönk i samma stund ned på en stor gråsten och tittade efter ett kort ögonblick upp, men den graciösa antilopen var spårlöst försvunnen.

Josefin satt en bra stund på en gråsten mitt i skogen och var tämligen omtumlad av mötet med dessa sällsynta djur, men började nu allvarligt oroa sig för hur hon skulle hinna fram till Nipkusten innan det började skymma. Tänk om hon som Anton sa, bara var en bortsprungen jänta från stan och inte alls skulle hitta ut ur denna trolska urskog. Och medan Josefin bearbetade sin ängslan fångade hennes blick en öppning mitt i skogen.
Gläntan, det måste vara gläntan, som Alida talade om. Alida hade själv en sällsam sensommarkväll för länge sedan, då hon förirrat sig bort från sitt manliga sällskap, upplevt ett märkligt sken från en upplyst glänta i skogen; ljuset hade lockat henne att gå det till mötes; men sen kunde hon inte minnas mer från denna märkliga händelse.
Men jag såg inte till något ljus, bara att träden hade blivit färre till antalet, och att svampar började framträda i alla möjliga sorters färger. Även blåbär, lingon, hjortron och havtorn syntes växa allt tätare, sida vid sida, i rad efter rad; det såg ut som om de vore ditodlade. Konstigt att de växte i såna mängder, på samma ställe; och i en så prydlig ordning. Nåja, allt har sin förklaring längre fram, brukade Alida alltid säga, när hon inte riktigt hade grepp om saker och ting. Ropade på Gullevi, ifall hon skulle vara i närheten. Men inget svar. Inget knäckande av grenar. Ingenting.
Så med ens, som genom ett trollslag, började plötsligt figurer sväva omkring runtom mig. Älvor, huldror, skogsrån och andra väsen i grönt och violett, gled förbi så där trolskt, som bara skogens hemligaste invånare kan. Färden gick bort mot en dold gångstig, som plötsligt blev upplyst av ett bländande ljus. Strålarna var så intensiva, att jag inte kunde se något framför mig. En skälvande känsla grep tag i mig; jag var rädd, mycket rädd, och började skaka; samtidigt som jag försvann i ett töcken, där jag började urskilja silhuetter och rörelse. Jag såg trädkronor genom ett fönster; men denna gång kände jag igen deras gungande rörelser; de var träden utanför mitt fönster hemma i stan, Rullgardinen hade farit opp, och morgonsolen fann sin väg genom mitt fönster.
– Josefin!, Det är dags att stiga upp nu. Klockan är halvnio. Mackor och choklad står på köksbordet.
Allt hade bara varit en dröm, och nu väntade en ny spännande dag; fast på riktigt.