En inte helt vanlig sentens, om än något förekommande stundom. Ibland som del av ursäkt för att någon trampat i det väl numera så berömda klaveret. Ett sådant yttrande kan få en annan att undra. Kommer det uttrycket någonstans ifrån också, som ha med erfarenheter springande ur en mer eller mindre förekommande verklighet? Var det den som satte foten där eller var det en iakttagande och hal tungas ägare och möjlig tillskyndare som uttryckte sig? Annars skulle en ju kunna tro att just en klavertrampande individ lät munnen uttrycka sig något mindre städat. Grova uttryck har även tidigt kunnat spåras till just sådana källor annars. Och uttryck som 'jag har gjort fel' känns som en civilt mild bris i jämförelse med det mer militärt förekommande och så grovkornigt sagda 'Fel av mig'.
Det har, under årens lopp, stundom förekommit att oskyldiga barn blivit av med sin oskuldsfulla tro på att vuxna, och då kanske särskilt någon barnet är släkt med sägs det, trots att de gärna uppträder som änglar. Blott av en smula olika klangfärg, från gång till annan. Det förefaller som om hur en tror sig känna någon, oavsett ålder, de väl sällan uttrycker sig så ärligt som då olyckan verkar vara som i faggorna. Den har en tendens att komma såväl oväntat som ibland ovälkommet.
En moster till dig som får en oväntad check på 483 kronor med posten blir så glad så och avundsamt känner bästa vännen hur känslor av en smula annat än tacksamhet väller upp inom henne då vetskapen trumpetas ut under kafferepet, fikarasten eller arbetslunchen. Detta skall då kunna vara veckan innan hon själv får veta av sin annars usling till Karl vunnit 25.000 pix på ett gemensamt spel på sitt jobb och summan var hans andel av något som hon sagt om att det kunde väl aldrig ge något när han givit sin arbetskamrat 57 surt fövärvade slantar inför lördagen säkert en åttiotvå veckor redan. Själv kan hon vräka ut 27 kronor på några stående rader vecka efter vecka under de senaste tre åren eller så. 'För att vara med i alla fall'. Som det brukar heta. Men människor är då underliga. Äntligen kan de unna sig en resa till Italien, den som brinner inne varje år och går till Örebro och svärmor istället. När sedan pengarna kommer svär de väl inte så mycket längre? Nä, just det. Då får en tänka sig att stulna blå hörlurar kommer väl till pass. Det var nog därför som en pianospelande Povel Ramel aldrig svor eder i sina revyer. Kanske var de blott väl kamouflerade, som på kod skrivna, dessa muntra visor?