Mia Josefin Galant har alltid gillat regnväder och den här dagen skulle nog bli en sådan dag. När det vankas regn breder annorlundaheten ut sig, tänkte Josefin, och såg så där klurig ut som bara hon kan. Annalkande regn ökar orossvirret bland myggor, knott och harkrankar och människor på åker, äng och teg försvinner som skuggor. Att människor flyr fältet trots att regn nästan jämt är kortvarigt, begrep Josefin sig inte på. Själv brukade hon bege sig ut i regn och rusk med kapuschongen uppdragen. Ibland ensam på egna upptåg. Ibland med kompisen Gullevi Bladkvist som bara bodde en bit bort i angränsande kvartér. När hon själv fligonerade försökte hon undvika att gå i vissa vattenpussar, räkna antal tunnor som fyllts med vatten, och studera färgerna i regnbågen, om den syntes. Och tillsammans med Gullevi brukade de balansera på slippriga stenar och hala bryggplankor och leta grodor vid vasskanten. Att gå i regn hade blivit till en sorts konst.

Josefin tänkte sig naturen som ett jättepussel där bitarna på nåt lattjo sätt alltid hörde ihop. Ändrade en sak läge eller helt enkelt försvann, gjorde en annan sak i närheten det också. Sågade någon ner ett träd i en regnskog fanns det djur och växter som då skulle bli utan näring och kanske rentav skulle kolavippa. Och inte var det fint om det togs ner en massa träd och buskar för det blev ju så fult och tomt. Då kunde ju stormar och vattenmassor fara fram som de ville utan att något bromsade upp hastigheten. Hus och hem och vägar kunde spolas bort utan att någon kunde göra något. Hemskt dyrt kunde det också bli.
– Ingenting är också nånting,, hördes det nerifrån gatan.
– Jaha ja, kommer väl då, ropade Josefin tillbaka.
Det var Gullevi som hojtade. Den underliga frasen ”Ingenting är också nånting” brukade Gullevi ibland säga när hon ville att ingen annan skulle förstå vad eller vem hon menade. Och så var förstås det här med att Josefin gillade små djur och växter som nästan inte syntes men fanns ändå. Allt liv och kiv som djur ägnade sig åt under vintern pågick ju ofta under snön. Syntes inte. Ingenting på ytan men en hel del under. Därför blev ingenting nånting.
Molnen såg nu ut som svarta stenbumlingar färdiga att trilla ner vilken sekund som helst.

– Vi pyser till stranden innan det börjar regna.
– Men oj, jag måste låsa och skriva en lapp till mamma och ge Mooner Frolic innan han svälter ihjäl, sa Josefin.
Flickorna följde älvbrinken medan regnet långsamt började falla. Nederbörden omfamnade jorden och ökade snabbt i intensitet. Dropparna dansade, studsade och glittrade mot asfalt och tak; ömsom strilande, porlande och smattrande fördelades vattnet, och fyllde tunnor och kärl. Vid stranden nedanför ett bostadsområde hade det avverkats vide, sly och ett och annat uttjänt träd. Och över ett dike låg en lerig och tjock planka.
–Pax, för att gå först över diket, hojtade Josefin
– Kör i vind sa Kalle Blomster, kom det från Gullevi.
Och Josefin tog ett tigersprång och två för att i nästa andetag ligga bland risbuskar på motsatta sidan diket.
– Luktar du på blommarna, sa Gullevi på pin tji.
– Äh, håll klaffen, hjälp mig upp istället. Kolla, nu har jag fått flera nya skrapsår.
Tja, nu ser du nästan ut som Slösa.
Plankusling till att vara hal. Fasens osis. Men inga ben brutna. Vi pyser vidare.
Snart var vurpan glömd och flickorna såg in i en präktig regnbåge. Eftersom Josefin alltid varit svag för den sortens stunder tittade hon länge och väl; ja, hon liksom utforskade dess yttersta hön och innersta väsen med en beundrares hängivenhet. Alla färgerna var där. Stolt röd, kejserlig orange, aprikoskrämsgul, ögrön, stålblå och malva violett. Mellan tummen och pekfingret höll hon fast tingesten som för att måtta in den.
– Den skulle man klättra på. Tänk att gå på den röda yttersidan och se flödet av färger nedanför, trumpetade Josefin.
– Å åka kana och halka av.
– Jo, men det vore väl ändå något att ha balanserat på regnbågen.
– Det förstås, medgav Gullevi.

Innan funderingarna kring regnbågen avslutats bröt solen igenom på allvar och flickorna började gå i riktning hemåt. Och medan de gick berättade Josefin om drömmen hon haft. Om Alida, Dunkelskog, Backstu-Janke, Skogsslottet och det andra som hon försökte komma ihåg. Som tur var hade hon rafsat ner det mesta på papper samma morgon hon haft mardrömmen.
–Å Trollbergs-Nisse var me, inflikade Josefin snabbt.
– Va, var han me? och Gullevi förvånades.
– Tja, med på ett hörn kan man säga. Kom vandrandes i sällskap med Flink-Albert och Munspels-Anton och försvann lika snabbt. Sen var det något med djur, men jag kan inte riktigt komma ihåg vad det var.
– Nä, jag måste pysa hem innan Alman ätit all gulaschsoppa. För att inte tala om
chokladpuddingen, sa Gullevi.
–Va, inte gulasch med kummin, väl? sa Josefin med något uppgivet tonfall. Längesen jag ätit sånt.
– Ät gulasch med oss, vetja. Du får av mig, föreslog Gullevi.
– Okej, sa du det så, kvittrade Josefin, med leendet springande över läpparna.
Josefin fick i alla fall en halv tallrik gulaschsoppa och nöjde sig med det eftersom det snart vankades mat hemma hos henne. Och hon hade fått sina skrapssår rengjorda med Salubrin och vatten medan hon förklarat sin malör. Sedan kom samtalet in på Josefins fascination för naturen i allmänhet och regnbågen i synnerhet. Och som så många gånger förr hade Gullevis moster Ingfrid en annan aspekt på ämnet.
– Regnbågen är det mest demokratiska som finns. Den kommer alla till del och kräver inget i gengäld.
– Å åka kana och halka av, sa Gullevi.
– Den kräver inte att få något tillbaka. Den bara är, sa Ingfrid lugnt.
– Och nu kan jag inte vara här mer, sa Josefin. Min andra middag väntar. Tack för all maten.
– Men en halv tallrik var väl ingenting att tacka för, tyckte Gullevis mamma Marta.
– Jodå, ingenting är också nånting, klämde Josefin fram.
Sällskapet skrattade gott och Josefin började lunka hemåt. Men innan hon hunnit utanför tomten hojtade Gullevi:
– Klockan fem knallar vi över till Trollbergs-Nisse. Glöm inte det.