Jag närmade mig en karlusling som stod där och såg lätt förvirrad ut. Jag tog förstås ögonblicket i flykten och frågade.
- Du Anders, var har ni ficklamporna någonstans?
Mannen tittade på mig en stund. Uppifrån och ned. Från mina chica sandaletter, upp till de högst frapperande brösten och slutligen på munnen, kranen och även in i ögonen. Därpå skulle han ha att välja på att bli indignerad eller bara låtsas bli det.
- Jag heter inte Anders och förresten så jobbar jag inte här.
Nu lät jag mig inte avspisas hur som helst, utan gick smått road till 'motattack'.
- Oroa dig inte för den saken, lilla gubben. Jobbar här gör inte ens de anställda. De verkar inte lägga så mycket som 'två strån i kors' för att gå omkring och se upptagna ut.
Mannen verkade inte ha så mycket att svara på det just då. Så jag vände mig om och bara några steg därifrån stod en medlem ur personalstyrkan och sorterade in vilsekomna produkter tillbaka in i hyllorna. Innan jag hann säga så mycket som kvastskaft, hann den personen teckna till mig i som tomma luften att tre gångar längre bort till höger om mig och mera framåt då, kunde jag finna det jag sökte. Varpå jag sökte yttra mig.
- Och varför...?
Men då hade han redan gått. Förmodligen på lunch, ty ett ögonkast på uret sa till mig att klockan var slagen.
Det litet märkliga med den sortens affärer som säljer 'allt för bilen', även har hammare och spik, byggverktyg i långa banor, saker för amatörkonstnären och kampinggrejor, delar till datorn och en hel del annat smått och gott. Trots att bilen sägs ha uppfunnits av en kvinna, det är en övervägande stor del män i butiken. Mycket att titta på med andra ord.