En morgon utanför tiden

låg jag inkapslad

inkrökt i mig själv

och lyssnade på

regnfågelns höga läte

och koltrastens varningsrop

medan andningen

påminde mig om

att jag fortfarande levde

eller åtminstone andades

och i samma ögonblick

mindes jag

hur denna dikt började

ty ingenting är glömt

och allt finns kvar

intill textens ände

i tidlöshetens gryning.