När det gått en hel vecka utan att någon
frågat Jonas något, men under vilken
tidrymd i alla fall på sitt håll tagit reda på
det senaste skvallret i trakten berättade
han i förtroende

för en mängd olika som serviceinriktade
människor om att det inte var han. Du vet,
frisören, säljaren, kassören, ett för honom
okänt vårdbiträde, en sköterska och en läkare
på orten.

Under en middag på Statt (stadshotellet),
på en del orter det enda hotellet i trakten,
för servitörer och även en sömnig ung
kvinna i baren en dag då han var enda
gäst där.

Han brukar inflika just sådana där saker
som 'sagt i förtroende' med litet låg eller
hes röst. Det brukat ge dementin ett som
skimmer av hemlighet, som om det trots
allt vore sant.

En ungefärlig historia finns det att berätta
om Åsa. Skarvar och brer på så det står
härliga till, litet som oskuldsfullt om att det
inte alls var hon som 'kammade hem' just
den storvinsten

för sådär en två år sedan och sedan dess
levt på stor fot. Hon visar upp ett oskyldigt
ansikte och provar lyxiga bilar, affärer
för dyra vanor allt emellanåt och betalar
det mesta med

sedlar på mellan 200 och 500 kronor, som
om hon alls inte behövde vända på slantarna.
I hemlighet är dessa människor journalister
från en annan landsände. Hyggligt nyinflyttade
litet varstans

i landet sedan några månader tillbaka. Så
fort en möjlighet ges att i förtroende och
på visst allvar dementerar de i stort som
smått. 'En vän till mig bjöd i och för mig
på en resa

till Paris, men det var absolut inte jag som
levde rullan där, söp mig bra packad och
gick in i fel hotellrum mitt i natten. Det
var heller inte jag som tumlade om i en
främmande säng där.

Inte heller var det jag som välte ett bord
i restaurangen eller fick andra gäster att
samla ihop sitt och uppsöka en smula mer
lugna jaktmarker.' Fraser som 'det var
inte jag' och

liknande, strör de omkring sig 'som Kurt
byter skjorta', och det är högst osäkert vad
som menas med det. Den som för pennan
vet inte ens med sig om att annat än på
avlägset håll

ha hört talas om någon livs levandes Kurt.
Åsa har senare kunnat läsa om sina aldrig
upplevda och kraftigt inbilska äventyr på
och i olika medier, ofta lokala vetskaper och
någon som trott

sig veta. Det går inte att veta något säkert,
men det ryktas förstås. De lever på var sitt
håll under tillfälligt antagna namn, och om
någon absolut skulle vilja veta något om just
detta med namnen,

är det just för att kunna leva som hyggligt
anonymt och undan envisa människor med
alldeles för stora öron eller lång näsa. För
att göra sina dementier mer trovärdiga
kryddar de

sina historier med udda fakta som en
antingen vet något om, eller kan ta reda på.
Och eftersom det är sant, så ligger det
säkert något i det som trots allt ivrigt
förnekas.

För skulle de alls behöva förneka det,
om det inte låg någonting i dessa som
'eskapader', de aldrig gjort sig 'skyldiga till',
personligen. Ibland tiger Jonas bara,
som en sorts

underförstådd blinkning. Kanske har
det hänt i alla fall. 'Det var inte jag, bara
någon som tillräckligt liknade mig, vilken...'.
Att eller annat faktiskt har hänt ibland
på de platser,

eller ändå tillräckligt nära, ger ju deras
dementier en smula känsla av att det
nog ändå var just Åsa eller Jonas som
'var där'. Skvaller behöver i och för sig
inte dementeras.

Bara att det är deras 'metod' till att få
deras uppdragsgivare att skriva eller i
andra nyheter tala om saken. Just att
de inte behöver bekräfta något, utan
bara berätta om

det senast 'trodda' eller 'trovärdiga',
gör också att det är ett sådan fint påhitt
och en sådan fin födkrok. Fattats väl bara
annat med tvenne så olika själar som
arbetat så idogt.