Jag ska föralltid komma ihåg hur vi den 1 oktober 2016 vaknar i ett hotellrum. Han liggandes naken av den ena sidan av sängen och jag i den andra. Jag slingrar mig genom täcken för att nå hans nakna ryggtavla. Len och helt, perfekt. Jag kliar honom lite nätt och sedan omfamnar jag hans varma rygg. Jag lite för kall, han lite för varm. Jag kramar honom tills jag somnar igen. Hur länge jag sover är oväsentligt, kanske 30 minuter kanske 1 timme. Jag tappar tidsuppfattning när jag är med honom. Jag väcker honom senare med pussar i nacken och på ryggen. Och ännu en morgon vaknar jag av sådan översvämmande känsla i kroppen. Jag är så himla kär i honom. Att få vakna bredvid honom varje dag kommer göra mitt liv komplett. Vi vaknar och pussas och frågar om vi har sovit gott, det har vi. För det var ju fem nätter sedan vi sov tillsammans sist. Att dela en säng med honom i en stad som ska vara mitt hem känns helt fantastiskt. I en stad som har känts så fel kändes för bara 48 timmar mer rätt än någonting annat. Hela min existens känns rätt när jag är med honom. Allt jag gör blir självklart.

Vi ligger kvar ett tag. Hånglar, tar på varandra, ligger. Jag känner hans händer på min kropp och det är någonting inom mig som väcks till liv när han rör vid mig. Han hetsar upp mig med bara en nätt beröring och jag tröttnar aldrig på att pussa hans läppar. Jag tröttnar aldrig på hur han smakar och hur rufsigt hans hår är när han precis har vaknat. Jag tröttnar aldrig på att studera hans rörelser och hur han stannar för att titta i skyltfönster hur hans hår ligger. Jag tröttnar aldrig på att prata med honom och att jag vågar öppna upp mig för honom, lite mer för varje dag.

Dagen påbörjar och vi börjar med att flytta kläder till ett hem jag inte vill flytta in till. Vi åker en spårvagn och där och då börjar jag räkna ner timmarna tills det att han ska åka ifrån mig igen. Denna oerhörda oönskade känsla. 30 timmar kvar innan jag ska slitas itu igen. Vi lämnar grejerna på rummet och sedan springer vi ut i den krispiga höstluften som cirkulerar i Göteborg. Vi flanerar på gator vi aldrig gått på innan och kollar secondhand-butiker lite löst. Solen skiner och kanske är det sista dagen man kan vara ute för i år. Vi köper kaffe och kaka och sätter oss på ett café i Haga. Pratar, håller varandra i handen och pussas. Jag vågade för första gången ta med min kamera när jag skulle spendera en dag med honom och mina fingrar brinner efter att ta den där bilden på honom. Äntligen har jag kameran i min hand igen och äntligen känner jag för att ta bilder. Det var längesen jag kände att jag ens ville ta en bild, men nu, äntligen. När jag fotar honom och ljuset från solen träffar hans redan bruna ögon glittrar de till lite mer än vanligt. De får en annan brun nyans, lite ljusare än vanligt. Och det är precis där jag känner att det är såhär lycka måste kännas.

Vi sätter oss på trottoaren, lutade mot husväggen, dricker vårt kaffe och slutar aldrig prata. Att bara något så litet kan kännas så stort. Att sitta på en trottoar i Haga, ta några bilder på honom, prata utan att orden tar slut med en kaffekopp bredvid. Kaffet lite för kallt egentligen, men inombords är jag totalt uppvärmd.

Tiden stannar tyvärr inte och timmarna passerar snabbare än någonsin. Kanske är det så när man är lycklig att man inte kollar vad klockan är för det spelar ingen roll. Tiden kan försvinna förbi men det känns som jag står stilla med honom. Jag står stilla med honom på en gata med tusentals människor som rör sig men ingenting runt omkring mig existerar mer än honom. Allting blir suddigt runt mig och han är det enda jag ser.

Senare på kvällen sitter vi på en stökig bar, äter hamburgare och dricker öl. Blir mätta och går ut och sätter oss i den lite för kyliga oktoberkvällen. Vi pratar relationer och om oss. Vi pratar om det vi tycker är viktigt och ingen annan får vara med och prata med oss. Ingen får komma in i vår bubbla och enda gången jag märker att det cirkulerar människor runt oss är när någon full kille kommer fram och frågar om jag kan bjuda på en cigarett. Annars så har musiken tystats ner och det enda jag hör är hans ord från hans mun. Allting är han, ingenting annat är. Utan honom befinner jag mig i ett intet. Vi är något jag aldrig förr har upplevt eller känt. Jag undrar om det är såhär alla känner som har träffat sitt livs kärlek. Jag kanske fortfarande är nykär och fortfarande går på moln när jag är med honom, men nu är det 5 månader sedan jag träffade honom första gången och fjärilarna i magen har inte ens för en sekund slutat existera totalt i min mage