I ett stoff av utvalda dammkorn ryker en sparlåga som inte kan gömma sig i mängden. För jag springer från alla monster som hungrar efter mitt innanmäte men det är jag som slukar mig själv inifrån. I hopp om att bli det man äter. Som vildhästarna men utan friheten skenar min splittrade själ från nån slags lövblåsare som lovar identitets-spridning. Jag måste lära mig lyssna. Måste sluta lyssna. Inser försent att jag är som alla andra. Varken förvirrad eller arg. Sakta blickar jag nedåt och ser jorden från var jag är kommen. Vem är jag om jag inte är ledsen längre? Vem var jag innan om detta är nu? Ifrågasättandet byts ut mot livet och svaren ramlar mellan spjälorna. Tre stora brädor med mellanrum. Är det jag? Då, nu och sen? Jag krummar ryggen och sätter plåster på termometern; badar iskallt tills nästa vår. Vår? Nej jag är er. Jag sålde själen utan betalning. Lurad på livets intervall. Interstellär rymd med svart materia. Äsch. allt för att vara speciell. Allt för att matcha känslan med vad jag tror att ni ser i spegeln jag spikat upp. Men i motivet av vad du skådar...endast dig själv.