Del ett

En stor fördel med att leva nu, anser Angela, torde vara att det i alla fall inte är 1247. För då fanns inte internet än. Och vad skall en flicka med en telefon till, frågar sig Angela vidare, om det inte fanns någon att få bilder och text av, som nu. Det känns bra också att det finns fler tevekanaler nu än då. Det fanns nog inte ens hamburgare i frysen då. På den tiden. Det har hon hört en lärare i historia säga, i skolan. Och han bör ju veta. För på honom låter det precis som om han var därifrån. Ändå påstår han att hans mamma växte upp i Kristiansstad och att hans pappa en gång varit i Paris och Rom, i Italien. Ibland när hennes lärare i engelska ställer frågan till just Angela, brukar frågan gå vidare till Jörgen efter en stund, för är det något med läraren i engelska, så är det att hon saknar tålamod med Angela. Hon sitter hellre och dagdrömmer. Det hade de nog inte heller tid med då. I alla fall inte i England. Där var det visst krig nästan jämt. Mellan precis vilka, kunde hon inte minnas. Men det borde ju Johan veta, som visst levde då. Nu har det just ringt ut till lunch och den tiden brukar Angela tillbringa med att spana på


Del 2

gossar utan kor. En del vaktar getter. Men i en medelstor stad i landet getter är det få som vaktar Sverige. En hel del människor går lösa, på stadens gator och eftersom en del av dem är vilda, läser de inte dagstidningen. Läser de litteratur alls är det säkert dramakurser i dataintrång på mobiliserad distans. På långt håll alltså, en säkert 24 centimeter från handens flata, till ansiktets ögon. Att ögonen sitter i ansiktet är av viss fördel. Hammarhajens ögon däremot, vilka är hungriga rovdjur på jakt i teve. Bara att de simmar i havet till vardags, vanligtvis. Angela har ett förnamn som förpliktigar. Ja, egentliga alla hennes förnamn har suttit i stamtavlan hos någon minst sagt bemärkt, utöver utmärkt, person. Margaretha exempelvis. Eller Viktoria och Elisabeth. Hon har så många förnamn att till och med en sorts Alexander kunde bli grön av avund. Eller en skapt nors. Ett sådant där väl blötdjur till fisk. Hammarhajen, som inte är en fisk, är inte skapt som en nors. Bara som exempel. Angela har aldrig satt sin fot i Konstantinopel, eller i en Opel för den delen. Men hon har nog varit i Härnösand ändå. Där har de såväl gator som människor och en gång i tiden förlade de militärer. Någonstans skall ju de ta vägen också. De i kustartilleriet kan ju inte spring till skogs jämt. Orientera sig där kan väl civilbefolkningen göra? Bland träd, gräs och stenar. Bland svamp, bär och snål skog. När en är ute i skogen och jägarna jagar rätt på varandra

Som äventyrlig fortsättning i del 3


Del tre (av 4)

bör någon ha sin termos med sig, för på teve har det visat sig, de fikar en del. Och du som brukar göra det någonstans i staden, med eller utan egna eller flyktiga och högst tillfälliga vänner. Kom ihåg en sakt. En riktig jägare har med sig sin ryggsäck och i den viss nödproviant att ta av då han går vilse mellan lingonris och vildsvin. Ja, och ett gevär kanske också. Ifall ryssen kommer. För att kunna skilja på Ivan och kamraterna från Norrköping, titta på deras tröjor. Om båda heter Björn och den ena har stamtavla med tillhörande ramar, titta då, i kikaren, efter vilka som syns springa så det ryker om stickor och strån. Om de gör det så växer det blåbär i skogen och du är bara ett av dem. Om Björn kan skilja på björnbär och människor så kan nog djur räkna ut med (nu skall vi inte vara 'såna') erfarenheterna att du har en näsa i ena änden (eftersom du ljuger så du tror dig själv då du berättar din rövarhistoria då du lade dig till med ett äpple i någons fruktskål framför en teve som hade så stor skärm att hälften kunde ha räckt) och en älgstudsare i den andra. Om den inte brukar bära glasögon förstås. Din kompis, hemma i Filipstad någonstans på tredje gatan från centrum, brukar bära mörka solglasögon till och med när det regnar. Han kanske är en sådan där filmstjärna som är på tillfällig rymning från filmteamet. Var var du nu? Jo, just det. Du berättade aldrig om varför du hade ett oplanerat möte med Björn i skogen. På en torsdag till råga på allt. Du hade inte ens dina bowlingklot med dig. Men smart som du var hade du din bärplockare med dig. Den fungerade också. Du beskrev dess funktion för en djupt imponerad skogens varelse, genom att föra armen fram och åter, som för att beskriva hur det gick till. Att plocka lingon i skogen, i dessa moderna tider. Att du talade med lugn och litet sövande röst, som en högst oerfaren föreläsare vilken kan försänka vilken åhörare som helst, för att inte tala om en till fyra femtedelar ditkommenderad hord av unga och ivriga festdeltagare, i som hypnotisk

Andlöst spännande fortsättning i del fyra


Del 4, sista delen

och djup sömn. (En väninna till mig, på tillfälligt besök, vill se en film nu. Så om du bara väntar en stund. Tänk på att tålamod sägs vara en dygd. Föreställ dig att du väntar på tåget. Det brukar ju ändå dröja en smula.) medan björnen sover, kan du i lug och ro smyga iväg en femtio meter eller så. Innan du sällar dig till dina kamraters vilda flykt genom riset. Angela skakar lätt av sig ett väl 'minne från förr. När hon var, låta säga något yngre, för en vecka sedan eller så. Då hände något helt obegripligt. Delar hon funderat över allt sedan dess. Säkert några år, allra minst. Hon grubblade i och för sig över saken. Men eftersom hon aldrig berättade för Tomas eller Greta om det. Så är det även såsom en gåta för alla icke inblandade. Angela, som aldrig trodde sig ha hört på maken, inte ens om hon haft en make, visste vad hon skulle tro eller. Och inte blev det stort bättre av att få reda på att en väninna till henne, vars bror rest till Australien för att leta reda på en släkting, avlägsen säkert, tänkte aldrig på orten i Alice Springs och att leta där heller. Hon, Angela, gruvade sig över det. Hur det nu än var med den saken. Hon skulle ju bara veta bättre. Men gjorde hon det? Ibland (att det skall vara så svårt att minnas det som lästes nyss, du vet alldeles i början av...) händer det bara. Jo, nu är det snart

Ledande roll i del fem (av 4)


Del fem

jul igen, då kommer tomten och talar om arrendet och menande klappar på axel besvär. Angela har ofta undrat samt väntat sig som svar från 'andra'. Precis som de skulle kunna sprida ljus över saken. Ofta vill de såväl ha som äta kakan. Ha mysteriet att tala om. Ha en teori om svaret. Men samtidigt vilja behålla mystiken i fenomenet. Det är väl det som är charmen. Att bara prata om ett möjligt svar, men behålla frågan som öppen. För tolkning och fundering. Litet som i en saga, låta det utspela sig en skog, en glänta. Vid en sjö och kanske längre bort ett samhälle. Men det kräktes en stark ond kraft att besegra. Ju äldre historiens berättare och åhörare blev. Dess större möjlig ondska, dess mer obegripligt mysterium. För de som hade barn att berätta om trollet för, blev ondskan mer påtaglig, gick att föreställa sig om också inte precis förstå. Det bästa med att bara slå ihjäl ett troll, även om det skall kosta på, det är att ett troll är just elakt och inget en blir kompis med. Nej, bara ta påken ellet stenen och så drämma till. Sedan kan en vända ryggen till och gå hem. Det tråkiga med att inte kunna leva i en saga, tyckte Angela, var att det inte fanns någon berättare som kunde göra henne trygg igen. När berättelsen och det onda trollet väl börjat härja med henne. Hon skulle vilja att det var som I en saga, komplett med en Björn, ett elakt troll och så en befriare hon sedan kunde leva 'lycklig' med, i alla sina dagar. Men, tänkte Angela, en Björn brukar ha ramar och det har även en vackert målad tavla. Är tavlan istället som ful och anskrämlig, vem vill bli räddad av en mer konstig konstnär? Det var en sak som Angela

Egensinnig fortsättning i del sex (av 4)


Del sex

funderade på hur att ägna sin tid åt, då hon inte satt framför tevens flimrande ljus och stickade vidare på tröjan om livet. Det där mullret i som fjärran. Är det sopbilens härjningar, lokaltåget som är litet hotfullt just idag. Eller är det en mer påtaglig kriminell värld, bestående av helt ovanliga människor som du och de? Det är förstås mardrömmen om krig och Karl den fjortondes drabanter med värjan i ena handen och pilbågen i den andra. En gång i tiden hade Arne (en avlägsen släkting) haft en sparkstötting. I Kramfors, dit snön ännu kom ibland om vintern, och där släkten hade sin bopålar och kände sig väl nedslagen just därför. Det var en del av arvet troligen. Medan kamraterna (i Norrköping) åkt omkring med hyrd snöskoter, hade alltså Arne fått nöja sig. Se där vad ett arv kan ställa till med. Han tröstade sig dock med att familjen var delägare i hotell och restauranger i Norrland. Angela var studiekamrat med honom förut och de hade därför ett så gott som kastat några som getögon åt varandra ibland. Så när det fanns tid över att hälsa på i trakterna av krokarna där, Angela tog bussen dit och blev mött utanför tidningskioken där långfärdsbussen behagade stanna. Sedan gick de och intog serveringen på konditoriet i den staden. Där gick det att höra utropet 'en kopp hett och en Napoleonbakelse' över det stilla sorlet där inne och som ett eko en stund senare ett snarlikt utrop igen. Som befann sig den som stod i kassan långt ifrån. Men lätt lomhörd verkade den gossen i alla fall, som tog emot dessa utrop. Kanske jobbade den individen extra på auktionshuset i den lilla staden. Kramfors är ungefär lika stort som Skärholmen i Stockholm, i jämförelse. En knutpunkt mellan bussar, tunnelbana och köpcentrum. Eller en hållplats i mängden, rätt och

Spännande fortsättning i del sju, av 4.


Del sju

...slätt. Med mimteknikens hjälp och fingrarna tecknade Angela och Arne tvärs över bordet, en sorts hemmagjord morsekod som bara de förstod, förhoppningsvis, något av. De andra gästerna blev då mäkta imponerade. För sist som ett helt litet sällskap av boende i staden, varit på turistiskt besök i huvudstaden hade de råkat ta samma spårvagn till kungliga Djurgården i huvudstaden. Den kungliga huvudstaden. Den spårvagn på vilken Dövsällskapet i staden redan satt, varför en viss förvirring uppstod bland turisterna, då samtliga andra passagerare då och då gestikulerat vilt, och mimat och hummat inbördes. Kanske är det en sorts beteende och lokal sedvänja i just Stockholm. Tänkte de kanske där och då. Detta tycktes de därför känna igen sig i då plötsligt denna sortens kommunikation uppstod mellan Arne och Angela. När det kom till att laga spaghetti med egensinnig köttfärssås, var det få som slog Angela på fingrarna. Även om de skulle inneha en gammal linjal eller rotting, att som bestraffa de stackars fingrarna med. Arne hade inte sett Angela skura trappor, så om hon verkligen hade skurknän eller inte kunde han inte gärna ha någon susning om. Att det inte ens behövdes för att mat laga till heller, det visste han i alla fall. När det sedan kom till att diska visste inte han om Björn skulle till det duga. Där var han som ett sådant där blåbär kan en tänka. Men Angela däremot, hon var en 'överdängare' på det bästa av det mesta. Att hela världen verkade som gå åt skogen, gjorde nog inte så mycket. Skogen skulle nog klara sig. Om den inte blev ett kalhygge, brann ner eller blev bortförd av någon utomjording. En belgare alltså. För trodde Angela något om människor som bodde i Belgien, så var det att de inte heller var 'tappade bakom en vagn'. Var de var tappade är en verklig gåta.