|
|
Text prosa under arbete,
•måndag den 28 augusti 2017, kapitel XXI;
***
- Den tiden är förbi med violer och vitta blå sippor i svensk fuktiga mark, då över stadsdelar broar vårens ängar välkomnade med subtila doft längs inre myrsjöar eller slingrade friska beckar, vaggande små vågor i solen strålande kastade blickar.
- Ditt flockades vi på en promenad, lockades med glädje för någons hjärtekära skull!En gigantisk solros, påminner att där jag sår frö för världensbarn, och ger bort en skolväska ”star of hope” som minne till första skoldag. Jag mins som det vore som igår…
-
- Sommaren med passionerade helar flög rosorna första blomning i färgsinta blad och öga frestas nu med sena buskrosor gröna blad, bland bastanda taggiga stjälkar.
- Svensk sommar som lämnar spår efter sig i själen med ljud av fåglarnas sång utan myggor, humlor, spindlar, getingbo alt var till det ett minnesblot i år med undantag av rädslor för fästingar i de förflutna vacciner gälla?
- Främmade länder ociviliserad kultur tusentals gator barn med handknuten kastande sand i ögon till åldringar runt om Stockholm och på vem som helst i syfte för att råna utanför affärerna, lämnar irriterade sandkorn i öga och många tårar på sömnlösa nätter sadlar huvudkudde och även skiten är borta från ögon sommar minerna svider.
- Värkligheten gör att kvar står i det förflutna en stenålderstid kulturer, nuditetens folk som har ändrat sin klädsel, i folkdräkter, blivit en perverterad kapitalist själ, vänt inåt tillbaka i bonde samhället 400 tillbaka hundra år i tiden, trotsalt folket har flyttat från utedass in i fastigheter med internet kabel och face bok har 3 m med dödlig stark stöt elstaket runt villor och fastighet med badkar, primitivismen som jag ej kan befatta mig med inte ens som turist se på. Men som ordspråket säger att ”vatten passerar men stenen kvarstår” i tiden har mörkret gjort det inte längre går att skilja mellan landet och nationen, urskillningen brister och på nostalgiska timmar i solnedgongbetraktelser över välsignade bredagrader, bara i minnet gästade land dess språk tack vare dom tider när skola var skola och artighetsfraser en samhället stark civilisationens ”silver mynt” som strålar i förgrunden som en äkta diamant krona även i dag, då i denna bistra tider, språket och dialekter finner jag är ända juvel som vi måste värnas om på alla språk gud välsignade oss, begriper sig på och kan.
-
- Då utestår utstötande människor, mera värde är rromska tiggarna som ropa på hjälp på knän inför EU ländernas blidhet, inför dem som begår sina synder, rumäner, dem nyrika tjuvar efter revolution som häktar gamla tanter som säljer persilja i hörna av gatan, med slangbatong och konfiskerades gröna blad eller trampats i fötter av ordningsvakter. Det är en EU stat som vi vill dela med?
- Fast ännu tungt och ändå behaglig känsla att sten har fallit bort från hjärta belastade med längta efter ungdomstider i fjärilarnas landskap förenad med, medkänslor som blinkar från länge sedan bort vilar i det ”okända”
Prosa
(Roman)
av
Jeflea Norma, Diana.
Läst 339 gånger
Publicerad 2017-08-28 12:04
|
|
Nästa text
Föregående
Jeflea Norma, Diana.
|
