Att skapa är litet som att hoppa ut
från en klippa och hoppas på
att bli väl mottagen av vattnet under.

Intill Klippan kan vattnet ligga lugnt,
krusa sig eller som i storm
strida med elementen en del.

Risken ligger i det okända.
Men vill den
som 'för pennan' verkligen veta?

Den vill kanske inte ens 'landa'?
Låta sig satsa, hoppa, flyga fritt genom luften.
Träffa ytan, känna sig omslutas av vatten.

Sjunka genom det våta,
som en sorts död genom drunkning.
Nå en sorts botten,

studsa upp igen och bryta
havets landskap av yta.
Ta sig mot land,

stiga in i upplevelsen
att ha utstått provet.
Bara för att sedan ruska av sig det mesta.

Ta sig upp
på ett högt krön igen
och väl där 'börja om'.

Gå igenom en personlig ritual.
Intala sig själv,
som stålsätta sig,

skratta och gråta,
verkligen gjuta in mod
i sin person.

Ta sats, springa några meter,
som skrika, kasta sig ut i det okända.
Sedan återstår väl bara, resten?